Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Aristokratien fattar pennan! - »Grefvinnan Zoe»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
103
Ts, ännu en gàng tyst!
Hon gaf mig sin lilla hand, inklämd i musketörhandsken,
som doftade svagt corylopsis; böjde helt lätt på hufvudet och
försvann som en drömsyn.
Men qvar på bordet, till tecken på att vi inte drömt, låg
den charmanta medarbetarinnans novell:
»Grefvinnan Zoe.»
Hon sitter och skrifver.
Förmiddagens solljus faller dämpadt in genom salongens
tunga gardiner, smyger lent som på silkestassar öfver de siden-
klädda möblerna och för med sig en helsning ut ifrån, från
de spirande ängarna, de i ljusgrönt skiftande skogarna, från
blommande hagtorn och djupblåa violer.
Hon sitter och skrifver midt i all denna lyx —’ ett gam-
malt adligt herresätes rika, gedigna prakt — ett bref till sin
allra bästa väninna. Då och då upphör den fina handen
med de smala, aristokratiska fingrarna att mjukt löpa hän
öfver papperet, och hon genomläser med ett tankfullt uttryck
och med något höjda ögonbryn det skrifna.
Så lutar hon sig åter fram öfver den perlemorinlagda
sekretären i Ludvig XV:s stil och fortsätter, der hon slutat.
»Ja, min vän, jag är lycklig. Jag kunde aldrig fått en
man, som bättre passade i ett äktenskap sådant som mitt: vi
afsky kärlek, men ha der emot den största aktning för hvar-
andra. Inga tvistigheter, inga slitningar. Lifvet rullar så
jämt fram, att man glömmer det har några stötestenar. Det
der jag yttrade en gång för länge sedan vis-à-vis äktenskapet
är rakt ingenting, när man lefver på stor fot som vi, och
hvar och en har sin egen sängkammare, men för de flesta
dödliga måste det vara grymt.
»Ibland, någon gång, men ytterst sällan kan jag känna
en viss tomhet, men ridturer och böcker utfylla så min tid,
att jag knappast erfar någon längtan. Och efter hvad skulle
jag längta . . .?»
Hon gjorde ett uppehåll, och det kom ett drömmande
uttryck i de gråa, skiftande ögonen.
»Ja, efter hvad?» upprepade hon sakta och tonlöst och
ritade med pennan några underliga krumelurer och streck på
plumppapperet; bläcket flöt tillsammans, och det kom att
likna ett Medusahufvud, som grinade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
