Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Om fördömelsens boningar, blick på literaturschavotterna i Posttidningen och Vårt land af Volontaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
128
finna ett något finare och elegantare språk; i tidn. Vart
Land ett något kristmildare, manligt troskraftigare språk hos
den som har att behandla så komplicerade och delikata före-
mål som menskoandens yttringar på skilda literära falt*.
Skilda ha falten alltid varit, skola så alltid förblifva,
det lönar ej mödan förneka detta och ännu mindre deröfver
svårligen vredgas. .Mycket är sjukt på det andliga området.
Men början till helbregdagörelse är omöjlig då den sjuke
icke kommit till insigt om sin fara. Icke påskyndar man
denna insigt genom att skrämma den sjuke for eller i osym-
patiska fårger utmåla den ende läkare, från hvilken bot
kan komma. Ej heller påskyndas tillfrisknandet genom att
den sjuke ideligen förehålles huru gruflig hans sjukdom är,
hur afskyvärda dess följder och yttringar m. m. Den ändring
af viljan, som är summum desideratum i denna fråga, fram-
kallas icke på det rätta sättet genom fruktan för det som
är, utan genom längtan efter det som kan bli.
Det offentliga ordets bärare i hit hörande frågor kunna
för egen del varnas för fariseiskt sinne. Sorgligt för dem
sjelfva och afkylande för de unga, som de skulle draga till
sig! Må de framför allt akta sig för allt formväsen! Att
förstena lifvets ord, att sönderstycka och egenmäktigt for-
mulera detsamma för att behaga sig sjelf, egenmäktigt på-
truga andra sina meningar, neddragande af heliga ting till
egen berömmelse, stolthet öfver fromma ord och talesätt, fram-
skymtande verldslig äflan, då kritiken gäller det egna jaget
och sist denna förhatliga stolthet att vara rättfardiggjord,
(stundom illa maskerad med erkännandet att vara »en fallen
evighetsvarelse»), som man ledsamt nog ej kan undgå före-
vita hr Wirsén som literaturdomare.
Men hvarför vara sig så sorgligt olik med recensions-
pennan i hand, då man som privatperson utmärkes af ett
väsende, som motiverar omdömet i kamratkretsen i Upsala:
»sina vänners lycka och vällust»?
Och nu — »slå allting ihjel!»
En ung författare, kommen till insigt om ohållbarheten
I sammanhang härmed hvi denna tavtologia, när något otillbör-
ligt skall antydas? »Grofheter», »plumpheter», »snuskigheter», »smuts»
hagla ibland så man undrar att auktor ej släpper andan, så att svenskan
tryter och latinets »turpia» måste fram. »Sunt non turpia naturalia»,
säger dock latinet. »Nego, sunt», säger hr W. »Och flickan och gum-
man ha båda rätt — lustig duett» (A. M. Lenngren).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
