Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - En hädangången humorist (minnesruna öfver lektor A. E. Holmgren)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
134
mellanrum i två svenska upplagor utkomna, berömda fram-
ställningen. »I stora sträckor af Europa» ■— hade bl. annat
den förste svenske bearbetaren hjertnupet skrifvit — »är bo-
finken så godt som en medlem af familjen. Han muntrar den
trötte arbetaren och kommer honom att glömma sin fattigdom.»
»Det vore i sanning högst önskligt — anmärkte då H. — om
denna fogel, som är så allmän på landsbygden, hos oss kunde
lägga i dagen samma förmåga.» Vidare hade bearbetaren skrif-
vit: »Finkarne äro så litet skygga, att de ofta synas i stora
städer.» Härmed menas väl, inföll då H., att de synas der-
städes i burar? Hvarför infinna de sig eljes icke lika gerna
i småstäderna? Man kan väl svårligen tänka sig, att de i flere
af dessa städer inrättade »småfogelskyddsföreningarna» skrämt
bort dem. — Vidare hade den förste bearbetaren yttrat att bo-
finkens färger äro »tilltalande», och derpå tillagt, att bofinkens
lockljud är »pink». Kanske bearbetaren tycker, frågar då H.,
att äfven detta ljud är »tilltalande»? — Om talgoxen hade
bearbetaren n:r 2 gifvit följande omdöme: »Feg, om han fruktar
någon fara, beter han sig som vore han utan all besinning,
då han märker en roffogel och förskräckes, om man åstadkom-
mer ett hvinande ljud eller kastar en hatt i luften, i hvilken
han tror sig se en falk.» Här uppträder bearbetaren, infaller
då H., som en riktigt öfverdådig tankeläsare. Och då likaledes
den siste bearbetaren förklarat, att »då om vintern ett svin
slagtas, är talgoxen genast till hands och drager åt sig så stora
stycken som möjligt», tillägger H. att han betviflar, att äfven
den värsta talgoxe kan nafsa åt sig ens en vanlig fläskskinka.
Beträffande den förmenta tankeläsningen, erinra vi oss en
ganska roande anekdot. H. mötte nämligen en dag ute i Stock-
holm en bekant, inför hvilken han på följande tokroliga sätt
gaf luft åt sin förargelse öfver ordalagen i ett då nyss erhållet
förordnande. »Det är allt skickliga personer, sade han, som
sitta i landtbruksakademien. De ha gifvit mig order att jag
den och den dagen skall vara på den och den platsen för att
träffa ollonborrarne, på hvilkas uppenbarelse jag i många år
gått och funderat. Det vet man i landtbruksakademien på för-
hand, när ollonborrarne äro till finnandes. Det är allt bra
skickligt folk i den akademien.»
Eljes kunde det väl också hända att det icke var i de
mildaste ordalag H. gaf luft åt sina sarkastiska tankar. En
gång, i ett samqväm af publicister, utlät sig någon på ett,
som H. fann, snusförnuftigt sätt, omtalande att han nyligen läst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
