Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Musikalisk revy af Volontaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
166
Det bief det senare. Och hur eklatant!
Söndagsafton och hela det k. huset pa teatern, första
raden fullsatt, andra och — femte! Hvadan?
Jo, frk. Aas ville visa att hon, som hardt när skanda-
liserat Stockholm med en grisett-Carmen d’une hardiesse
extrême, kunde väcka andakt och fromhet genom Wagners
helgonskinande pietistiska Elisabeth i op. Tannhäuser.
Hon lyckades, ehuru hennes individualitet som utöf-
vande konstnärinna uppenbarligen ej stämmer öfverens med
roler af detta fromma slag. Detta fromma slag passar
deremot mycket bra för frk. Ek, såsom konstnärinna, och
vi kunna sa mycket mer opataldt för allt kurmakeri och
inställsam kurtis som var asigt nämna, att vi anse frk. Aas’
Elisabeth underlägsen hennes, som hon sjelf en gång sagt
oss, att hon »icke bryr sig om att läsa hvad vi (— tid-
skriftens musikrevy) kunna skrifva om henne».
Ingendera af dessa unga damer sjunger likväl rolen
med detta musikaliska förstånd, denna klassiskt rena och
puritanskt stränga smak som vår första Elisabeth, I’redrika
Stenhammar. Allraminst frk. Aas, som dock i röstmedel
har så mycket mer att visa upp. I det sköna h:moll“h:dur-
ariosot (final II) nådde hon på långt när ej fru Stenhammar,
som här tolkade qvinlighetens ljufvaste egenskaper med det
osökta mästerskap, som i dylikt var henne eget, och som
man har i tacksamt minne från bland annat hennes Ess-dur-
cavatina i Figaros bröllop, Alices första romans (Robert)
o. s. v. I bönen tilltalade oss mer hennes rörande veka
känsla än hennes élèves stundom nunnelikt stela stundom
operamessigt emfatiska föredrag.
Fröken Ek var för några år sedan en utmärkt Elisa-
beth, spelade ypperligt, sjöng känsligt och fint och gaf en
illusorisk yttre bild i utseende, skick, later. Frk. Aas var
ej bra i det senare fallet, men spelade annars rolen med sin
vanliga ovanliga intelligens, och rösten togs i anspråk af
vårt hofkapell, som aldrig kan lära sig ackompagnera^Wag-
neroperor, är jag rädd, med mindre än att de sitta i tornets
djup, fördoldt för verldens öga.
Afven i Wagneroperor måste sångaren komma ihog att
det är musik han skall sjunga, ej nödrop han skall upp-
häfva. Vi frukta hr Brnns kärlekssång aldrig kunnat tjusa
någon verklig Venus, men som frk. K. på vår opera fram-
ställer skönhetsgudinnan i fossilt tillstånd, så kan det göra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
