Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Kejsarvansinne och kungsidioti af Otto Sjögren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
215
utsväfningar och galenskaper blifvit, såsom redan Tacitus antydt,
öfverdrifvet utmålade af »det friska hatet». Det skulle då kunna
påpekas, att båda herskarne växt upp i en öfverförfinad omgif-
ning, vid båda fästes i början stora förhoppningar, båda hade i
förstone en »bättre tid», hvarur Caligulas galenskap mer bråd-
störtadt, Ludvigs mer successivt framträdde. Caligula hade fått
sin fantasi närd genom den mytologiska undervisningen, Ludvig
genom literaturstudiet och konstidkandet: den ene ville i öfver-
retadt tillstånd imitera hvad han hört om de gamle gudarne, den
andre hvad han läst i skaldeverken. Båda vurmade på fantasti-
ska byggnadsverk och synas i dem röjt en ej ringa estetisk bild-
ning; en genomförd jämförelse blir dock ej så lätt, då ju Cali-
gulas byggnader genast nedrefvos efter hans död, men Ludvig II:s
ännu qvarstå och beundras.
Kanske vore Nero ännu bättre än Caligula som parallelbild
till Ludvig II. Äfven Nero hade ju fått en estetisk uppfostran
och egde ett artistiskt skaplynne, om än han i konstuppfattning
och verldsåskådning var lika mycket realist som Ludvig II var
idealist. Hos dem båda var kejsarvansinnet af konstnärlig art,
och den enes fantastiska infall kunna i mycket sammanliknas
med den andres; men hos Ludvig utvecklade sig enstöringens
dystra egoism, under det Nero alltjämt ville med folkmassan dela
sin lefnadsfröjd. Det kan emellertid sättas i fråga, huruvida
Neros själsabnormitet gick ända till utbildadt vansinne, såsom det
bevisligen var fallet med Ludvig II.
Icke som likhets-, utan som motsatsbild står den hos Ivan
den förskräcklige uppenbarade art af herskarvansinne, hvilken vi
betecknat med namnet »den mongoliska». Der detta framträder i
sin råa ohygglighet, der står man utanför gränsen af kulturstatens
bildningsområde. Commodus och Caracalla hade en släng af så-
dant kejsarvansinne. I seldsjuk- och mongoldynastierna samt bland
de turkiska sultanerna har det ofta förekommit. Kärleksnjutning,
konstnärsfantasteri och irriteradt nervsystem utmärka den förra
arten af vansinne, dryckenskap, vild mordmani och slö känslo-
löshet det senare.
Men det finnes, som sagdt, ett annat slag af furstlig själs-
abnormitet, som kanske vida oftare förekommer. I dr Ahnfelts
arbete är det knappast ens antydt, måhända emedan det ej egnar
sig till belysning af Ludvig II:s själstillstånd, utan är en abnormitet
af rakt motsatt beskaffenhet. Vi hafva velat kalla det kungsidioti.
Kejsarvansinnet tillhör en sönderbruten själsorganism, som dock
ännu har skapande lif, ja till och med är mäktigt af stora, om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
