Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Kejsarvansinne och kungsidioti af Otto Sjögren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
216
än förvirrade och hvarandra fantastiskt jägtande tankar; sä gick
Caligula fram »mellan handlingar, som röja statsmannablick, och
dåd, som uppenbara ett tilltagande vansinne», yttrar en af den
romerska kejsartidens förnämste historieskrifvare (H. Schiller).
Kungsidiotien, då den är fullt utbildad, visar sig i apatisk tanke-
och känsloslöhet med deraf följande brist på all själfständig hand-
lingskraft. Hos medlemmar af den habsburgska dynastien har
denna idioti ofta uppenbarat sig; exempelvis må man nämna
kejsar Leopold I samt de spanska konungarne Filip III; Filip
IV och Karl II. Ett annat exempel är den danske konungen
Kristian VII. Från den slöa kungsidiotien skiljer sig den hals-
starriga, hvilken ej är tanketom, men väl tankefattig; den röjer
sig vanligen i det envisa fasthållandet vid en enda tanke eller
föresats, för hvilken utan betänkande alla andra intressen förgä-
tas och uppoffras. Hos den engelske konungen Georg III synes
denna kungsidioti, utbildad till fullt vansinne, varit rådande.
Den fans äfven hos den spanske jesuitkonungen Filip II.
Vår svenska historia saknar ej heller sina exempel på furst-
lig själsabnormitet. Hos Kristian II och Erik XIV återfinner
man kejsarvansinnets skaplynne; något af den slöa kungsidiotien
fans väl hos Adolf Fredrik och Karl XIII; då man talar om
den halsstarriga kungsidiotien, tänker man gerna på Karl XII
och Gustaf IV Adolf.
Otto Sjögren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
