Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Till franska revolutionens hundraårsminne - Under »Ancien Regimes» välsignelserika hägn. Strödda drag sammanförda af Erik Thyselius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
228
hoppets tidsålder, knappast häller i den andra. Utan under-
visning, utan tröst, utan föda. Ett stumt slägte; deras röst
är endast ett oartikuleradt skri.
Det var i all hufvudsakde höge feodalherrarne, kyrkan
och staten, som försatte franske bonden i detta förnedrin-
gens och uselhetens tillstånd. För att inse att så var, be-
höfves ej mer än en flyktig blick på mängden och arten af
de bördor, dessa samhällsmakter förstått att kasta eller vältra
öfver på »la canaille». Men man lär sig ock skyldigheten
af att erkänna, att sällan har den menskliga uppfinnings-
och variationsförmågan i fråga om att pina och belasta de
motståndssvage visat sig mera excellent, liksom väl sällan
sanningen af Adam Smiths yttrande: »att det är ingenting,
som en styrelse lär sig så fort som konsten att gräfva i
folkets fickor», blifvit kraftigare och mångsidigare bestyrkt.
I förhållandet till sin feodalherre hade bonden stund-
ligen att ihågkomma som lösen: att betala och slafva. Först
och främst hade han att erlägga en utskyld, som under-
stundom kunde uppgå ända till fjerdeparten af afkastningen.
När bonden sålde, tog godsherren för sig åtminstone en
sjettedel; ärfde bonden jord, höll godsherren sig framme.
Grödan på åkerfälten var prisgifven till föda åt de talrika
dufvorna och kaninerna, som godsegarne ensamma hade rätt att
ega, förhärjades och nedtrampades af villebråden i godsens
skogar eller vid de förnäma jagtpartierna. Ängarne måste
stå orörda en del af året, för att ej rapphönsen skulle störas,
och de höga herrarnes tillfällen att jouera af ett af sina
förnämsta nöjen, jagten, minskas. Jagträtten tillhörde her-
rarne allena. Ve den bonde, som vågade knota öfver sina
fälts sköfling eller för att freda dem nedlade något villebråd.
Han stod ju under godsherrens jurisdiktion och våld, liksom
for öfrigt i detta land, der adressbref in bianco till bastiljen
höllos fala, rättvisan ej var annat än ett tomt namn. Miss-
handel, fängelse, kanske galererna blefvo straffpåföljderna, och
påträffades han med vapen i hand, kunde han saklöst dödas.
När som hälst under brådaste tiden kunde han ryckas
bort från sin egen jord af hofveriet under godset, för att
underhålla vägar och broar, slottsgrafvar och murar eller
för att hindra grodorna i slottsgrafvarne att genom sina
omelodiska läten störa den högförnäma hvilan. Lyckades
han ändock att i tid få grödan mogen, hade den att stå
kvar på fältet, till dess godsherrens skörd var inbergad,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
