Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Till franska revolutionens hundraårsminne - Under »Ancien Regimes» välsignelserika hägn. Strödda drag sammanförda af Erik Thyselius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
229
att ligga osâld i ladan, sa länge ej hans nådige herre hunnit
afyttra sin. Bondens säd fick ej malas, hans bröd ej bakas,
hans vin ej pressas annat än i godsherrens kvarn, bakugn
eller vinpress, som voro bortförpaktade och gemenligen i ett
ytterst erbarmligt skick, och mot att bonden delade med
sig en sextondel. Antalet kreatur bestämdes af godsherren,
fördes de pä landsvägen till slott, måste en särskild afgift
betalas, slagtades de, skulle det ske i godsets slagtbod, mot
ny ^ryg afgift förstås. Upptagandet af en ny brunn var
också belagdt med afgift.
Gifte feodalherren bort sin dotter eller såg sin familj
förökad, genast hade bonden att med pengar visa sina un-
derdåniga sympatier, likaså vid märkligare tider af året.
Under allt detta höll kyrkan sig påpassligt framme.
Af skörden togo kyrkoherden och biskopen hvar sjunde
kärfve och dessutom tionde af lin och hampa, grönsaker,
frukter och husdjur. Genom det stora nit, kyrkan i detta
hänseende utvecklade, lyckades densamma drifva upp för-
värfskällorna så pass, att hvad den tog för sig ensam be-
löpte sig ungefår till hälften af hvad konungen kunde kapa
åt sig. De individer af bondeslägt, som ödet låtit födas på
kyrkogodsen, inneslöt kyrkan så omsorgsfullt i sitt hägn,
att de för hela lifvet kände sig föranlåtna att stanna kvar
på samma torfva, och då kyrkan drog försorg om att, när
hungern var för svår, hindra de nyttiga lastdragarne från
att precis dö af svält, var det ändamålsenligast att de ej
egde något och att hvad de förtjenade hemföll efter döden
till deras ömma moder, kyrkan.
Den must och de penningtillgångar, feodalherren och
kyrkan icke genom dessa eller andra här onämda utvägar
förmådde taga ifrån bonden, sökte staten samvetsgrant åt-
komma, och det lyckades ganska bra, desto mer som de
skattebördor, adeln och kyrkan egentligen skulle dela, af
dem flyttades öfver på de andra. Medlen voro förnämligast
skatter och krigstjenst, förutom hondens hofveriskyldighet till
staten att ensam underhålla de allmänna vägarne, fullgöra
inkvarteringsskyldigheten af de tågande trupperna och be-
fordrandet af deras tross etc.
Den älsta af alla skatter benämdes la Taille, den utgick
i somliga provinser i form af skatt på jorden, i andra på
den lösa förmögenheten, och de högsta normerna för skatt-
läggandet voro godtycket och begäret att suga ut det mesta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>