Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Till franska revolutionens hundraårsminne - Marie Antoinette af Emil v. Qvanten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
259
dâ han satt i sjelfva ministerkonseljen, och tvang honom
genast ändra beslut. Och hvad värst var, hon gjorde detta,
dâ han fattat eller höll pä att fatta ett nyttigt beslut.
Ludvig XVI egde med all ,sin inskränkthet och viljeslapp-
het en del solida egenskaper. Han hade ett visst kunskaps-
förråd, ett visst mått välvilja. Men dessa kapaciteter lägo
så att säga afsöndrade i slutna fack, utan enande samband,
utan initiativförmåga. För att komma i rörelse och sam-
verkan, måste de få en impuls utifrån. När Ludvig be-
fann sig i sällskap med dugligheten och redbarheten, en
Turgot, en Malesherbes, lifvades han af arbetslust och upp-
riktig välvilja mot sitt folk. Dâ var han färdig att be-
gränsa civillistan och lindra skattebördorna för dem, som
trycktes ned till jorden deraf. Dâ var han färdig att er-
känna folkets rätt till reformer i statsskick och statsförvalt-
ning. Men just dessa ögonblick passade Marie Antoinette
pâ för att afbryta länkarne i Ludvigs idékedja, stoppa in
dem i de olika facken och derefter gifva dem ett helt annat
samband, en alldeles motsatt riktning. Nej, lefve den äkta,
allra kristligaste monarkien med guds nåde, lefve den flö-
dande civillistan, lefve det oinskränkta kungliga godtycket,
det var hennes lösen. En begränsning af civillistan vore
ju tillika en begränsning af hennes egna inkomster, och
detta ville hon minst af allt gå in på. Hon behöfde pen-
ningar, mycket penningar till hofvet, till gunstlingarne, till
sina fester, sina nycker, till himlen vete allt hvad. Folket!
Hvad hade hon att göra med folket? Hon hade öfvertagit
den oförfalskade kungarollen, nöjets legitima rätt, och ge-
målen, den enfaldige stackars mannen, var hennes verktyg
att af- och tillsätta ministèrerna.
Jemför man närmare Marie Antoinette, Ludvig XVLs
gemål, och Anna, Ludvig XIH:s gemål, kan man knappast
betvifla sanningen af buddisternes och teosofernes lära om
själavandringen, individernes reinkarnation genom periodiskt
förnyad födelse och död, innan anden ingår i evighetens
sollugna Nirvana. Allt, karaktär, ställning, roll, ända till
yttre typ, antyder en succession af samma jag. Må man döma!
Anna skildras som ovanligt skön. Dock tillägges det, att
hennes underläpp på habsburgiskt sätt sköt framom den
öfre, och att en grannlaga skulptör kunnat önska »litet mer
finhet i näsans form». Bådas män voro, oförblommeradt
att säga, medelmåttigt begåfvade idioter. Båda hyste de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
