Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Till franska revolutionens hundraårsminne - Paul Fritz Mengel såsom radikal riksdagsman af J. N. Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
803
med afseende på rätten till lega samt en framflyttning af bevä-
ringsåldern. Naturligtvis uppstod härom en remissdebatt inom
bondeståndet. Det bästa anförandet bland alla, som då höllos,
var Mengels. Han påminte om, att alla pligter ej voro fyllda
dermed, att beväringsynglingarne uppvisades inför landshöfdingen
och regementschefen och underginge 14 dagars exercis; sedan
återstode möjligheten, att leken kunde bli allvar. För denna
eventualitet vore materialet — beväringen — godt, men dess
öfning otillräcklig. M. trodde, att öfningen skulle medföra bättre
resultat vid 22—23 års ålder. På det skarpaste ogillade han
tillåtelsen för beväringsynglingen att sätta legd karl i sitt ställe.
Dessa åsigter fick han snart tillfälle att närmare utveckla
inom ståndet. En af dess medlemmar, N. Olsson från Malmö-
hus län, väckte motion om skrifvelse till k. m:t med begäran
om tillsättande af en komité, som borde utarbeta förslag till
försvarsverkets reorganisation genom minskning i den stående
hären, men utsträckning af värnpligten. G-ent emot de invänd-
ningar, som mötte denna motion, uppträdde M. till dess försvar.
Ville man minska den stående armén, så borde man vara be-
tänkt att trygga landets försvar på annat lämpligt sätt. Bevä-
ringen kunde nog »vara rätt behändig att skjuta med löst krut»,
men dermed vore vi ej betjenta i oroliga tider. Motionen af-
såg att trygga landets sjelfständighet; beklagligt var då, att den
rönt så mycket motstånd. En talare hade beskärmat sig öfver
bl. a., att motionären velat utsträcka värnpligten ända till det
fyrtiofemte året; men för gotländingarne räckte värnpligten redan
till fyllda femtio år, och dock klagade öns invånare icke öfver
denna börda. Genom en nationalbeväring, ställd bakom eller
jemte den stående armén, blefve det möjligt att försvara vårt
land med dess 350 mil långa kuststräcka, och vi finge då äfven
det billigaste försvar, man kunde åstadkomma.
I ett af sina anföranden i detta ämne bemötte Mengel en
inom ståndet gjord invändning mot försvarets grundande på all-
män värnpligt. Man hade talat om den afund, som skulle upp-
stå grannar emellan derigenom, att der fyra eller sex söner funnes,
desse skulle samtlige bli soldater och försvarare af den härd, der
icke några pojkar funnes till. »Detta», sade M. skämtsamt, »kan
hjelpas på sådant sätt, att man förser sig med pojkar i alla här-
darne; men skulle också detta ej kunna ske, så är det dock min
öfvertygelse, att pojkarne icke skulle knota i försvaret för den
härd, der sådana saknades.» Hvarför hade då åtskilliga främ-
mande land ännu ej infört nationalbeväpning? Jo, detta berodde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
