Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Till franska revolutionens hundraårsminne - Fru Charlotte Strandberg och Sjunde Budet af Volontaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
309
full, att man kände sig frestad nypa sig i armen för att känna
efter, om man ej drömmer, drömmer sig tillbaka till den 14 Ok-
tober 1850, då mamsell Linderoth f. f. g. uppträdde i Alphyddan!
Ah! de elektriska drufklasarna försvinna med elektrisk fart,
den undanpetade kronan sänker sig strålande och majestätisk öfver
amfiteatern och parterr, damer i snäfva, rynkiga kjolar, ännu oan-
fäktade af kejsarinnan Eugenies tokiga krinolin, med hvita teater-
kappor, herrar i höga kragar och smala pantalonger fylla logerna,
hvaraf den kungliga återtar sina af en senare tid borttagna impo-
santa royauténs emblemer, den eldiga Jacopo Foroni svänger med
glöd sin lifliga staf (andra tider, andra seder — ack !), kung
Oscar II försvinner som en blixt ur k. logen, en mörklockig,
vacker, ung sjöofficer med drömmande blå ögon och melankoliska,
tankfulla blickar träder i hans ställe, nu kommer kung Oscar,
— men det är Oscar den I, ännu obruten af åren, bildskön
elegant, chevaleresk.
Man har nyss sett en ny fransk komedi, »Ett knäfall»,
spelad af hrr Nygren, Hedin, Fredelius, fruar Billing och Berg-
mansson (Zelma Hedin), man har skrattat åt Svante Hedin i
»En bengalisk tiger», jemte honom gubben Wennbom, for aftonen
remplacerande Lars Kinmansson, som började dra sig tillbaka
vid denna tid -— afskedsrecett samma år i December, då mot
denne åldrige Papageno f. f. g. spelade den unga, vackra Papa-
gena-Linderoth — den fina och och eleganta Aurelie, fru Berg-
Bergmansson och — hvilken täck liten pigsnärta, mörka ögon,
skalkande min, lilla Lolotte, i hvardagslag Lotta Linderoth.
Ridån sänker sig öfver Svantes sista roliga replik; »Jaha, jaha,
hvar och en har nu sin smak», man skrattar och småpratar
lifligt under mellanakten, herrarne diskutera Louis Napoléon och
Cobden, då går ridån upp öfver Alphyddan, Olle Strandberg
gör sin entré, den hurtige Daniel med sin klara, nordiska tenor.
Man finner honom dock ej så glad som förr, men hvem kan
undra på det, blott för några få månader sedan förlorade han
genom döden sin unga, gudasköna och älskliga maka, Aurora,
Jolantas, Fenellas idealiska tolkarinna. Denna maka — dock
här kommer den andra, bevars väl, nej, jag menar lilla Lolotte
kommer igen, nu klädd till säterjänta, röd och hvit, glad och
käck. Hur sjunger hon ? Vi lemna ordet åt hufvudstadens strän-
gaste musikjurist. Prof. Bauck dömde:
»M:lle Linderoth är helt ung, presenterar sig ännu anspråks-
löst under benämningen elev; håller aktrisen emellertid hvad
eleven lofvat, kan både publik och teater lyckönska sig. Mille
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
