Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Till franska revolutionens hundraårsminne - Fru Charlotte Strandberg och Sjunde Budet af Volontaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
310
L:s röst är en sopran af frisk oeh metallisk timbre samt af icke
obetydlig höjd; hennes höga toner äro de vackraste, mellanre-
gistret något matt. Detta låter förbättra sig genom studier och
genom att behandla de höga gränstonerna varsamt, högeligen att
rekommendera åt unga stämmor. Hennes intonation visar ett
lyckligt öra, hennes föredrag god uppfattning, som lofvar ganska
vackra resultat, när det naturligt känsliga stadgat sig till smak.
Genom deltagande i smärre talpjeser har M:lle L. förvärfvat en
viss scenisk vana, hennes spel som Betli utmärker sig för myc-
ken naiveté och liflighet. Fortgår hon, som hon börjat, på den
under så goda auspicier beträdda banan, så har man utsigt att
omsider en gång få subrettfacket på ett tillfredsställande sätt
återbesatt. M:lle L. måste sjunga sin arietta da capo och fram-
kallades efter pjesens slut.»
Nåå, spådde gubben Bauck rätt? Blef det något af mam-
sellen-eleven? Blef hon denna première-soubrette utan like på
vår svenska scen, den nyttigaste, behagligaste, flitigaste af alla
sina rivaler i brauchen?
En öfverfyld, entusiasmerad salong, berg af lagrar och rosor,
dånande bifallsrop, applåder, närduksviftningar, löjen och tårar
och inropningar utan tal ha i februari 1889 besvarat frågan.
Ack ja, ty vi äro i Februari 1889, icke i Oktober 1850,
det kan ej hjelpas. Nej se — ah, så fort det går — den unge
sjöofficern i k. logen grånar, kung Oscar I försvinner, med ho-
nom kronan —teaterns välflörståendes, Olle Strandberg kryper
ihop till lille hr Nilsson, hr Nygren — nej, men hr Nygren, var
inte han med 1850? Jo visst, redan då spelade en hr Nygren
prost i Vermländingarne — alltså, men nej! Det var Johan Mathias
Christopher, icke Helmer, som väl knapt ens var påtänkt den tiden.
Uddman var då ännu relativt — smal, sjöng med bravur
sin Max, der han debuterade 1844.
Men nu är han död och alla äro döda. Döda, döda —
alla, Fredelius, Nygren, Elma Billing f. Ström, gubben och gum-
man Wennbom, Olle, Zelma Hedin — Hedin? Ah! en ljus-
punkt i dödsmörkret — Svante lefver ju, och med hvilket lif!
Än i dag spelar han ju samma roler, Cerfeuil, Piccolet, Cha-
monflet; Svante Hedin och det glada, roliga och soliga lifvet, de
hänga ju så ihop, att hr Hedin säkert aldrig dör, särdeles när
det ej blef af i höstas. Nej, ännu om en 3, 400 år (läs: tre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
