Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Musikalisk revy af Volontaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det gör oss ondt att icke kunna skänka stort större
deltagande at spelårets andra nyhet, Georges Bizets enakts-
operett »Djamileh». Lika bestämdt som fröken Selma Ek
nekade biträda i den första, lika bestämdt borde hon ha
vägrat sjunga i den andra nyheten, sig och sin chef till
båtnad. Ty lika litet tillför denna operett frk. Ek någon
ny artistära som den riktar hr Nordqvists repertoir, för att
nu ej tala om vårt musiklif, till hvilket hänsyn numera na-
turligt nog endast kan tagas i andra eller tredje rummet, så
stäldt som vår Opera f. n. har det.
En rik operascen kan sägas ha vissa skyldigheter
mot musikvännerna quand même att stundom upptaga en-
dast för dem njutbara eller intresseväckande konstalster. Dit
höra onekligen en genialisk kompositörs förstudier och som
prof på dessa är onekligen op. Djamileh af ett visst in-
tresse. Men för vår operascen är jag rädd operetten blir
af föga nytta och profeterar jag galet deri —så mycket
bättre.
Bizets favoritnöje att assimilera med sin sångmö an-
klanger från utländsk folkmusik och som i Carmen med
dess spanska kolorit slagit så väl ut, präglar också denna
lilla lever de rideau. Här är det Orienten det gäller, en
pascha, en slafvinna, som afmålas. Det är genialiskt gjordt
onekligen, men det är gjordt, den arbetande handen skymtar
för mycket fram och förtager det hela doften af omedelbar
inspiration, behaget af verklig naturfriskhet. Sångpartierna
äro ej rätt sångbart affattade och erbjuda föga melodiskt
intresse. I Haruns stora och svårsjungna parti märker man
kärlekskupletterna, ganska väl koncipierade, samt hans andel
i slutduon. Djamileh har egentligen endast ett enda intres-
sant solo, föga melodiskt, men högst karakteristiskt för situa-
tionen i den försmådda slafvinnans klagan, fyld af djupt
känd smärta, beslöjad af orientalisk, hopplös, ökenlik fatalism.
Af ensemblenumren torde slutduon böra sättas främst på
grund af dess väl stegrade effektfulla passion och dess del-
vis sydländskt breda och glödande melodik, om också mans-
duetten som tekniskt arbete kanske är för mer, dess faktur
är nemligen högst spirituel, ej omedelbart anslående, men
intressant för musikvännen. Så ock några körer.
Orkestrationen liknar ett österländskt broderi med dess
brokiga fårger, dess bjerta toner. Redan ouverturen larmar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
