Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Stackare jag! Min ofödde sonsons klagan, af Qui Vive
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
464
eviga snön. Genom detta förfaringssätt måtte de skadliga billi-
kockerna hindras att utveckla sig. Säkert är att det hade en-
dast angenäma verkningar. — På hemvägen kom ballongens
styrapparat litet i oordning, så att vi nödgades nedstiga. Landet
var oss obekant. »Kiöp stadobs?» — frågade jag en liten krus-
hårig, mörkhyad man som kom fram till oss. — »Su kep spela
gudik»,* — svarade Hottentotten — det fins verkligen sådana
än. Ack, hvad skulle man i våra dagar taga sig till om ej den
hedersmannen Schleyer uppfunnit Volapük !
Nå, skadan var snart reparerad och vi styrde hemåt. Så-
dana der små äfventyr göra blott resan pikantare. Dessutom
hade vi kvar ett par flaskor Himalaya, som vi snart frapperade
i snön på en af Central-Afrikas bergstoppar.
Ja, det var en herrlig tid, »men allt det der är nu förbi,
förbi», som en af våra klassiker så vemodsfullt utropar.
Ja, det är en sorglig tid jag lefver i. Att ha att välja
mellan att bli långsamt uppäten af plågande billikocker eller att
småningom bli idiot eller att bli eldare på ett exploderande, ur-
spårande eller sammanstötande lokomotiv — det är icke roligt.
Stackare jag!
* »Hvarest befinna vi oss?» — »På Goda Hoppsudden.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
