Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Musikalisk revy af Volontaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
477
^7^ P^ ^e^ ^e^a taget ganska harmlösa, särdeles sedda ge-
nom musikens kikare. Offenbach har visserligen ej sina
allra bästa momenter i denna musik, men särdeles vid jem-
förelse med Offenbach-dekadenterne på båda sidor om Rhen
måste man vidgå att gamle Jacques ändå kunde vara be-
tydligt qvick, när han ville, ett geni, som han var, om ock
dess värre »d’une mauvaise tournure».
Betydligt bättre än »Pariserlifs» musik, har »Blåskägg»
rhytmer och melodier som te sig såsom goda föregångare
till Offenbachs bästa buffa, Frihetsbröderna, hvars »Den som
älskar läckra rätter, läckra rätter, läckra rätter» redan tittar
fram i »En hofman måste nacken börja, nacken böja» och
mera dylikt. Flera nummer särdeles i Riddarnes parti ega
stor parodisk kraft, den italienska operaserians skriande och
skrikande tvedrägt mellan ord och musik, deras »commune
malum », ordupprepningar i det oändliga, omotiverade ka-
denser och rullader, stereotypa slutfraser o. s. v. — allt
detta förlöjligadt med stor musikalisk qvickhet -och talang.
Äfven flera andra kupletter ha en viss humoristisk esprit,
som t. ex. »Det är en röd — pling plang» o. s. v. Duet-
tinon i inledningen är ett litet täckt stycke, annars finnas
här ej sådana små lyriska perlor som t. ex. i Frihetsbrö-
derna eller Fortunio, men väl många banala refränger att
kittla den stora hopen. En viss udd förnekar sig dock
sällan hos Offenbach, men så mycket oftare hos hans efter-
apare.
Bifallet var mycket matt, den afton vi åhörde operet-
ten. Utförandet hade dock förtjent flera inropningar, ty
det var bland det bästa vi någonsin sett å denna teater.
Främst hr Kloed, som hade en verklig glansrol i titel-
partiet. Hans sätt att sjunga sina parodier var mönstergildt
och äfven kuplettsången t. ex. ofvannämda röda sång, var
alldeles utmärkt. Spel och apparition stadfäste det goda
intrycket.
Ypperligt gaf han den stora duon med gemålen, som
representerades af frk. Anna Pettersson, naturligtvis. Denna
var ej fullt lyckad i första akten. Här förstod hon icke
som fru Ch. Strandberg illusoriskt framställa den kärliga
bondlollan. Frk. P:s figur, sätt att föra armar, hufvud och
ben erinrade om en ung underlöjtnant som klädt ut sig till
bondpiga; att underlöjtnantens fasoner passade bättre i t. ex.
Boccaccio är gifven sak. Men hon tog sin skada igen i de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
