Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Musikalisk revy af Volontaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
491
aftnarne pigga upp sina åldriga känslor med en Grande
Duchesse ou Belle-Hélène, det ma vara honom obetaget.
Om dessa pjeser voro utan musik, skulle gubbens lofsånger
öfver dem gå fredade för alla gensagor, utom pâ sin höjd
ett stilla småleende — blott. Men då nu musikens herrliga
konst neddragits att krydda boulevardfarcer af denna kulör,
då protestera musikens vänner, och äro deri i sin goda rätt.
En dramatisk kritikers hymner äro dervid af ingen vigt,
allra minst gubben Sarceys, om hvars Offenbach-sympatier
åtskilligt skulle kunna berättas med refrain: Ou est la
femme? Men — passons!
Paris’ förnämsta musikkriticis omdömen öfver La vie
Parisienne går i en helt annan tonart. Vi välja i högen
och lemna ordet åt Felix Clément, som om en relativt värde-
fullare Offenbachs-operett yttrar på tal om hela genren i fråga:
»La littérature s’y unit à la musique pour remplir à
l’égard du public le rôle de proxnète. Dans cette déplo-
rable association, la musique cesse d’être un art et c’est un
devoir pour les artistes de la répudier, de la chasser du
sanctuaire. La musique a le don d’anoblir tout ce à quoi
elle est mélée. Les paroles les plus fades gagnent de la
distinction, les pensées triviales perdent de leur basesse.
Comment peut-il se faire que de dons aussi merveilleux
soient profanés et systématiquement transformés en parodies
funestes au gôut du public et peu honorables pour ceux qui
les inventent et en tirent profit?»
(Då i början af detta decennium »Pariserlif» upptogs
af M. T. mötte tilltaget skarp protest så af Aftonbladet
(A. L.) som Sv. Musiktidn. På senare tiden har hr Hallén
så mycket han fatt för högre makter i Sv. D. B. varit
skarp mot Offenbachiaden et konsorter).
Vår vän i N. D. A. begår i ungdomligt öfverdåd den
obetänksamheten att ganska grundligt nedsätta sin förträff-
lige hjelpbroder. Helt oförblommeradt säger han att Sarceys
motstånd mot operettgenren kom sig af fruktan för yttre
olägenheter, publikens bortskämmande med för mycket grann-
låt, teaterdirektörernas eventuela ruin (!) m. m. Ej en staf-
velse om konstens förfall, om smakens depravation, musi-
kens degradering!
Ce pauvre M. Sarcey! Gud bevare honom för sådana
vänner !
Vidare får man nöjet veta att herrar Sarcey & x—n
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
