Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6—7 - Ensam, originalnovell af Rust Roest
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
568
skaffa sig någon verksamhet, något arbete. Måtte hon kunna
arbeta! Det hoppades hon, i annat fall skulle hon försjunka
i grubbel och sjelfplågeri, det visste hon. Gud bevare hennes
förstånd, sådana öfverretade nerver som hennes, voro ej att
leka med. Nej, hon skulle nog akta sig för att grubbla.
Tänk, att vara så alldeles ensam! Här i den gamla, kända
omgifningen kunde hon nästan tro sig vara den unga ny-
gifta frun, som satt och väntade på sin man. Det var just
vid denna tid på aftonen, han brukade komma hem. Hur
fort sprang han ej upp för trapporna, med hvilken ljuflig
känsla hörde hon ej nyckelknippan skramla, då, när hon
hörde det, kunde hon vara säker på att det var han, fast
hon i alla fall ej brukade misstaga sig på hans steg. Då
lemnade hon allt, hvad hon hade för händer för att flyga
emot honom, hon hade tusen påhitt för att öfverraska honom,
variera hans mottagande, isynnerhet om aftnarne, då han
regelbundet kom hem vid sjutiden. Ibland gömde hon sig
bakom dörren och gladde sig som ett barn, när han lät
narra sig och ropade ut åt köket: »Marie, är min hustru
utgången? jag kan icke finna henne.» Ibland låg hon ut-
sträckt på björnhuden och låtsade sofva tills han väckte
henne med en kyss, ibland — ja, hvad hon varit barnslig
och hvad de varit lyckliga! Och sedan den tiden, den korta
tiden, då hon mottog honom stillsammare, med fingret på
mun, och ett, »du får gå tyst, gossen sofver.» Nej, nej,
hon fick ej tänka, hon måste företaga sig något. Ordna de
gamla papperen i skrifbordet. Ja, inte brefven naturligtvis,
bara gamla räkningar från de sista tvenne åren, det var ett
tråkigt göra och alls icke sorgligt och till på köpet något
som måste göras. Klockan slog sju i matsalen, men hon
hade ej rört sig, hon satt ännu qvar! hade hon verkligen
suttit der en hel timme? Hvad det knäppte i alla väggar
och dörrar och hvad skuggorna voro mörka derborta bakom
flygeln. Det var väl att hon icke var mörkrädd. Hvad
skulle hon också vara mörkrädd för, i sitt eget ombonade
hem med sin jungfru några steg ifrån sig, derute i köket.
Spöken trodde hon ej på och andar — ja, komme andar
och besökte henne, kunde det endast vara goda andar. Men
hon passade ej att vara ensam, hur ofta hade icke hennes
man sagt henne det, till hälften skämtsamt, till hälften ve-
modsfullt!
— Herre Gud, hvad var det! Hon spratt till, hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
