Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6—7 - Ensam, originalnovell af Rust Roest
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
570
hon bief ju alldeles enerverad — hon gick ut i köket. Fina
höll på att ställa de blankpolerade kopparkärlen på spisel-
kransen, det såg prydligt ut som ett dockskåp, hela hennes
lilla hem var fint och poetiskt, isynnerhet hvardagsrummet,
om hon bara finge vara i fred der, om hon bara slapp höra
sina grannar! Hon sade, att hon ville spisa tidigt, hon var
uttröttad, hon ville lägga sig snart och så begaf hon sig
åter in. Men hon blef stående i dörren till hvardagsrum-
met. Lilla barnet deruppe dansade »ringdans» med pappa,
under det mamma spelade »höga berg och djupa dalar».
Det var märkvärdigt hvad det hördes tydligt, precist som
om det varit i samma rum. Nu flyttades pianostolen undan,
och hon hörde åter fadrens tunga, modrens lätta och barnets
trippande steg och så rasslet af den lilla trähästen — nå,
hvad skulle det nu bli af? Öfver hela rummet in i det
andra — så i det tredje. Barnet skulle lägga sig, föräldrarne
följde in det, jaså, barnkammaren var rakt öfver hennes
sängkammare. Nu kom han tillbaka, ensam, modren var
väl qvar hos barnet. Fru Wendt hörde hur han drog fram
sin gungstol och satte sig. Gudskelof, nu var det tyst.
Hon hade slagit sig ner i sin lilla hörnsoffa och började
läsa, åh, det var skönt att sitta så der ostörd och ändtligen
få hvila ut, ej blott kroppen, utan de öfveransträngda, pinade
nerverna.
Hon såg sig omkring. Hvad här var hemtrefligt. Lam-
porna med de röda kuporna kastade ett mystiskt skimmer
öfver det lilla begränsade område, de upplyste, en varm,
glödande belysning. De rödgula höstbladen i de stora va-
serna öfverensstämde så väl med den gamla brokaden, gobe-
linen och de mörka, indiska bronserna. När det stora por-
trättet kommit upp, ja porträtt var kanske inte rätta ordet,
det var ju snarare en riktig genretafla, så skulle det bli ett
trefligt hem, så mycket det numera var möjligt.
Hon skulle hänga upp porträttet redan i morgon. Hon
försjönk i drömmerier, det hemtrefliga rummet och den full-
komliga tystnaden verkade lugnande.
På en gång ljödo åter de lätta, elastiska stegen öfver
hennes hufvud, nu steg han också upp och de gingo båda
till hörnet öfver hennes soffa, der deras piano stod, de skra-
pade med stolarne, flyttade fram ett notställ och nu, — nu
brusade Wieniawskis »Legend» öfver hennes hufvud i fylliga
veka violtoner, vackert ackompagnerad af pianot. Store Gud!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
