Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6—7 - Heinrich Heine som politiker af Georg Brandes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
582
sågo att rättfärdigheten icke upphörde att vara en dygd,
derför att den utöfvades mot ett främmande folk.
Till den abstrakt radikala riktningen hos Heine kom-
mer hatet mot Preussen, hvars framtid han icke anade och
hvars styrka han icke förutsåg, denna Preussens styrka,
som förträffligast är åskådliggjord i Carlyles skildring af
Fredrik II:s fader: förmågan att med ärlig stränghet öfver-
vinna kaos, nedslå pratet och administrera. Detta hat var
hos Heine närmare bestämdt Rheinländarens dödsfiendtlig-
het mot Preussen. Man märke denna strof till den preus-
siska örnen:
Du hässlicher Vogel! wirst du einst
Mir in die Hände fallen
So rupfe ich dir die Feder’n aus
Und hau’ dir ab die Krallen.
Du sollst mir denn in luft’ger Höh’
Auf einer Stange sitzen
Und ich rufe zum lustigen Schiessen dabei
Die rheinischen Bozenschützen.
På Wienkongressen hade Preussen efter lång vägran
öfvertagit Rhenprovinserna. Det fick derigenom, i stället
for den afrundning, det hoppats på i öster, alldeles sön-
derslitna gränser, och till på köpet kom en från gammal-preus-
sarne alldeles skild folkstam under den preussiska spiran.
Detta var den trakt, der en gång gränsen låg mellan kelter
och germaner. Här stack sig den romerska militärprovin-
sen in. Öfver detta land hade sedermera prestväldet ruf-
vat, så att under förra århundradet Fredrik den stores ande
här alldeles icke haft något inflytande. Den gamla murkna
klerikalismen stötte här tillsammans med den franska revo-
lutionen, och man helsade med jubel de män som utbredde
dess idéer.
Gammalpreussarne närde oviljans misstro mot rhen-
ländarne och dessa återgäldade denna känsla med räntor.
Preussaren var och förblef vid Rhen något främmande,
något otrefligt. Om sonen, som tjenade i armén, sade man:
»Han är hos preussarne». Berlinaren uppförde sig som em-
betsman i Köln och Düsseldorf med öfvermod, sökande
nedsätta allting, och rhenländaren ansåg länge en anställ-
ning i de gamla preussiska provinserna som en förvisning
till Sibirien. Öfver allt hörde man klagan öfver preussar-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
