Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6—7 - Heinrich Heine som politiker af Georg Brandes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
af de heliga tre kungarne, »vantrons stackars skeletter».
Men i detta stora poem — Heines mest betydande verk
— har man det renaste nttryck för de politiska stämningar
och tankar, som uppfylde honom, det i tysk poesi nya ele-
mentet af det krigiskt ntmanande och i tvekamp stridande.
Det fans icke hos Goethe. Han var väl omsider genom-
trängd af »dåtidens fullständiga värdelöshet», men han fruk-
tade att en orastörtning af auktoriteterna skulle göra allting
värre. Icke ens hos Schiller hade man kunnat upptäcka
något direkt förhållande till samtidens politik. Hans pa-
tos fick sitt aflopp i frihetsdramer. Men hos Heine fin-
nes från 1830 alltid detta direkta förhållande till samtidens
politik. Han inlade sin själ deri. Och han har på alla
punkter varit ärlig, till och med der man misskänt ärlig-
heten hos honom.
Man bör slå upp det ställe i Reisebilder, som blifvit
honom räknadt mest till last såsom uttryck för skryt och
affektation, den tiraden, som följer efter skildringen af be-
söket på valplatsen vid Marengo: »Det blir en vacker dag!»
ropade min reskamrat. — »Ja, det blir en vacker dag!»
utropade i stilla lugn mitt hjerta, skälfvande af vemod och
glädje. Ja, det blifver en vacker dag och frihetssolen skall
göra verlden lycklig, Det skall uppblomstra ett nytt slägte,
afladt i fria famntag, icke i tvångsbädden under kyrklig
kontroll och med den fria’ födelsen skola menniskorna också
få fria tankar och fria känslor, om hvilka vi, födda trälar,
icke ha någon aning ...» Och mot slutet dessa ord: »Jag
vet icke om jag förtjenar att man lägger en lagerkrans på
min kista. Hur mycket jag än älskat poesien, var den mig
blott en leksak, ett invigdt medel till himmelska syften . . .
men ett svärd skolen I lägga på min kista, ty jag var en
tapper soldat i mensklighetens frihetskrig. Ofverallt i tysk
literaturhistoria, i politisk historia, estetik och kritik, icke
blott hos Menzel utan hos Goedeke, hos Treitsche, hos
Heines apa och belackare Grisebach, hos den annars så fint
kritishe Hehn skall man finna denna Heines politiska strid
omtalad med djupaste förakt. Till och med Scherer är kall
och afvisande. Ja, då den italienske skalden Carducci för
några år sedan i ett ode förhärligade Heine som frihets-
hjelte, nedlade till och med Karl Hillebrand, Tysklands för-
nämste kritiker och Heines f. d. handsekreterare, som all-
tid hade talat med pietet och beundran om den store hä-
Ur Dagens Krönika. IX. 6-7. 39
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
