Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6—7 - Heinrich Heine som politiker af Georg Brandes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dangângne, ett slags protest: Heine sjelf hade aldrig tagit
denna sak så högtidligt. Saken är först och främst den,
att Heine saknade de »patetiska laterna», var för stolt att
använda dem. Detta förvirrar tyskarne^ men man gör ho-
nom blodig orättvisa. Detta var och förblef hans själs
stora patos. Han har verkligen känt den dikt som afslu-
tar Romanceros: -»Enfant }jerdu» skrifven i hans senare
lefnadsår. Han var verkligen hvad han här kallar sig en
framskjuten vedett, en glömd förpost, prisgifven att skjutas
ned. Och när det i hans efterlemnade hymn på prosa he-
ter: »Jag är svärdet, jag är flamman», så är detta sant.
Ännu i dag utgå gnistor af hans svärdslag, ljus af hans
flamma. Många värma sig ännu vid hans eld.
Som bekant finner Börne i sina »Pariserbref» Heine
inkonseqvent, veklig och karaktärslös som politiker. Han
förebrår honom icke så mycket sjelföfverskattning som att
han öfver hufvud öfverskattar individernas verksamhet, då
enligt Börnes mening dessa icke mera nu för tiden som i
forntiden betyda något. Till och med en Voltaire och
Rousseau skulle numera icke vara af någon betydelse. In-
dividerna äro nu blott folkens härolder.
Detta glömmer Heine. Och i sin sträfvan efter att
behaga demokraterna, säger Heine, att det jesuitisk-aristo-
kratiska partiet i Tyskland baktalar honom för det han dri-
stigt bjuder absolutismen spetsen; men för att ställa sig in
hos aristokraterna säger han samtidigt att han har bjudit
Jakobinismen spetsen, är en god rojalist och skall alltid
fortfara att vara monarkiskt sinnad.
Börne förstår just inte skämt. Heine säger ordagrant
så här: »Jag är vid Gud ingen republikan. Jag vet att
om republikanerna segra skära de strupen af på mig . . .
Jag förlåter dem för öfrigt gerna denna narraktighet.» Börne
tillägger: »Jag icke. Republikanarne, som voro sådana
narrar, att de för att nå sitt mål trodde sig böra skaffa
Heine ur vägen, hade sin rätta plats på dårhuset.»
Det är i dessa yttranden af Heine något, som trots
skämtet kommer läsaren att spritta till. Omvexlande ut-
brott af den yttersta radikalism, ett genomgående grund-
ackord af den mest skärande revolutionära stämning — och
dessa alltid återkommande försäkringar att icke vara jako-
bin, lika litet som republikan . . .
Här kräfves en förklaring som ännu ingen försökt att gifva.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
