Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6—7 - Den 14 juli 1789 af Erik Thyselius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
592
Annanstädes i Frankrike funnos äfven bastiljer, d. v. s.
fängelser för statsfångar, men bastiljen vid Paris var bastiljen
par excellence, var den mest beryktade, afskydda, förbannade
och fruktade. Den var på samma gång en symbol—bastiljen
och despotism voro synonyma — och en hemsk verklighet;
såsom fängelse, fästning, graf, tyranniets verktyg förbannad
från fäder till söner. Genom sin ålder och sina traditioner, sin
byggnadskonstruktion och sitt läge hade den gjort sig förtjent
af sin hemska rangplats.
Första grunden till Bastiljen lades redan den 22 april
1369 och bestod Bastiljen ursprungligen af tvänne torn för-
bundna genom en befästad port; under seklernas lopp ut-
vidgades den och var 1553 komplett, bestående af åtta torn,
af hvilka ett med hemsk ironi bar frihetens namn och hvilka
sinsemellan voro förbundna genom ofantliga murar, och
omkring det hela gick en djup, bred graf. I tornen voro de
egentliga fängelserummen belägna, uppe från tornspetsarne,
ned djupt i jorden. De svåraste, les calottes, befunno sig
uppe i tornspetsarne; de voro lika outhärdliga genom sin
köld om vintern som genom sin värme om sommaren.
Hålorna under jorden voro tillhåll för vidriga ödlor, råttor
och spindlar och i flere af detta slags fängelser vette de
smala ljus- och luftgluggarne mot grafven, der den stora
kloaken från rue Saint-Antoine mynnade ut. Genom de små
gallerfönstren i de tjocka murarna mäktade knapt en enda
liten solglimt tränga sig fram.
Fångarne vore utan dom helt och hållet öfverlemnade
åt sin bevaknings brutala godtycke. Åratal kunde gå utan
tillstånd att hämta frisk luft och fången få söka hålla lifvet
vid makt med dåhg föda och stinkande ruttet vatten samt i
rum, om vintern eldade med genomsur ved.
Men de fysiska lidandena öfverträffades af de moraliska.
Ofta inspärrade utan vetskap om anledningen eller om det
straff som väntade, voro fångarne snart sagdt lefvande
begrafna; för dem funnos icke mer några vänner, några
anhöriga, något fädernesland. Det bredde sigen tät, ogenom-
tränglig slöja af hemlighetsfullhet och glömska öfver deras
tillvaro. Ofta hade förtryckaren för länge sedan lemnat
det jordiska, medan hans offer, skummande af raseri, van-
sinniga af sorg, fortfarande suckade i de underjordiska
fängelsehvalfven, helt enkelt derför att de blifvit bortglömda.
Under Ludvig XVI var Bastiljen mindre befolkad, men fån-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
