Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6—7 - Den 14 juli 1789 af Erik Thyselius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
595
pernas tillbakadragande blef det hånfulla svaret, att om för-
samlingen vore rädd, kunde den draga till Soissons eller
någon annan aflägsen ort, d. v. s. till en plats, der den,
beröfvad stödet af den parisiska befolkningen, skulle kunnat
våldföras af första bästa regemente. 1 Paris, bland hvars
fattiga hungersnöden rasade med oerhörd hemskhet, var
jäsningen stark, tusende olika rykten, blandade med falskt
och sant, drefvo dess befolkning från oro till vrede, från
vrede till raseri. Högkvarteret för det dåtida parisiska folk-
lifvet var Palais-Royals trädgård, den var så att säga det
parisiska forum, och det blef äfven högkvarteret för den
kommande revolutionen. I Palais-Royal diskuterades alla
rykten, som satte sinnena i jäsning, och stämningen bland
dess besökande var som ett slags barometer på stäm-
ningen i hela Paris. Den 12 juli var tilloppet af parisare
större än vanligt och oron stegrad till det yttersta. Då kom
fram mot middagen ryktet om Neckers afskedande. Ryktet
bekräftades ; det verkade först som ett bedöfvande slag, men
blef sedan gnistan som tände krutfatet. Massan drefs af och
an mellan vrede och entusiasm, mellan raseri och obeslut-
samhet. Då störtar en ung, mager man med gnistrande
ögon och fladdrande lockar upp på ett bord med en pistol
i ena handen, en värja i den andra och slungar fram den
lösen, som oemotståndligt griper alla sinnen. Det var Camille
Desmoulins, advokat, dittills okänd för de flesta, men sedan
oskiljaktigt förenande sitt namn och sitt minne med revolutionen.
»Medborgare», ropar han, »det är icke ett ögonblick att förlora.
Jag kommer från Versailles, Necker är afskedad ; detta afsked
är Bartolomeinattens stormklocka mot patrioterna; i afton
skola alla tyska och schweiziska bataljoner rycka in från
marsfältet för att mörda oss. Vi ha endast en tillflykt:
att skynda till vapen och taga kokarder till igenkännings-
tecken. Hvilken färg viljen I ha? Viljen I ha grönt, hoppets
färg eller blått, den amerikanska frihetens och demokratiens
färg?» Röster från folket svarade: »grönt, hoppets färg.»
»Signalen är gifven; polisspioner och drabanter ha ögat på
mig; men lefvande skall jag icke falla i deras händer. Må
alla goda medborgare följa mitt föredöme. Till vapen!»
Han sliter ett blad ur ett träd, sätter det som kokard på
sin hatt; mängden plundrar inom några ögonblick träden på
deras blad och rycker till sig i butikerna allt af grön färg,
som kan tjena till kokarder. »Till vapen» skallade mängdens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
