Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6—7 - Den 14 juli 1789 af Erik Thyselius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
594
triske son. Det blef dock Mirabeaus skrift om lettres de
cachet och statsfängelser, som jämte Linguets och Latudes
memoarer och madame Legros’ hjeltemodiga, hårdnackade kamp
för den sistnämdes räddning blef i det allmänna medvetandet
den förnämsta murbräckan mot detta despotismens fäste. Den
nyssnämde Latudes historia är särskildt betecknande för
Bastiljsystemet. Med trettiofem års fångenskap i boja och
under hårda kroppsliga marter fick han pligta för sitt tilltag
att genom röjande af en imaginär sammansvärjning vilja
vinna madame Pompadours ynnest.
Den 17 juni 1789 hade nationalförsamlingen antagit
detta sitt namn; den 20 svor den den betydelsefulla eden i
bollhuset, den 22 slöt sig majoriteten af presterskapet till
nationalförsamlingen. Den 23 inbillade sig konungen kunna
genom förklarande af sin onåd med tredje ståndets öfver-
läggningar häjda händelsernas gång. Nationalförsamlingens
första svar var dess suveränitetsförklaring, förklaringen af sina
medlemmars personliga okränkbarhet och att hvarje individ
eller domstol, som vågade på order af hvem det vara månde
på något sätt våldföra sig mot en deputerad, vore förrädare
mot nationen och hemfallen till döden; en förklaring, som
var korallariet till Mirabeaus stolta svar till den kungliga
ceremonimästaren : »vi äro här i kraft af folkets vilja, endast
bajonetternas makt skall kunna drifva oss härifrån.» Och
inom de närmaste dagarne måste både konung och adel
böja sig för nationalförsamlingens vilja och erkänna sitt
nederlag. Den 27 juni begaf sig adeln på konungens för-
nyade uppmaning till den gemensamma samlingssalen. »Fa-
miljen är fullständig, vår splittring är slut», yttrade national-
församlingens president Baillie, folket, lätt försonadt och
sangviniskt, hälsade de kungliga med lefverop. Folket och
nationalförsamlingen voro uppriktiga och önskade fred och
försonlighet; men bakom de vackra orden i konungens mun
mäktade endast helt ofullständigt dölja sig drottningens och
hofpartiets stämplingar och våldsplaner att skingra national-
församlingen och kväsa Paris. Den parisiska befolkningens
vaksamhet omintetgjorde emellertid dessa deras planer.
Hofvet drog i hop trupper, bestående förnämligast af
utländska soldenärer, schweiziskt infanteri, tyskt kavalleri.
I Versailles och rundt omkring Paris stodo flera regementen
beredda att störta sig öfver denna stad. På nationalförsam-
lingens lika bestämda som vördnadsfulla anhållan om trup-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
