Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6—7 - Musikalisk revy af Volontaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
609
»Jo, ser du det började med det att en stol föll pä
näsan, så den på en ann, så hela raden framför i samma
led — duns — duns — duns — ända till min stol, den jag
satt på, men den föll inte, det vill jag lofva. Sedan gossen
som skulle in och spela fiol hemtat sig efter detta, steg han
fram och spelade utan noter på ställare framför sig. Det
var nog, tänkte jag, d/ sej kom han också mycket riktigt,
ty orgelnisten eller han som spelte pianot spelte ensam
emellanåt, men så kom han då på tråden igen och föll in
och det lät bra, eget var det. Snäll och hyggliger såg gos-
sen ut och de klappte duktigt åt honom. I numro två
kom frun i sammeten in, du, hon som var med sist, hon
som jag, jag kände igen sammeten. Lika ljufveligt sjöng
hon nu med och gjorde såna drillar och dertill krumsprång,
inte med benen, utan i melodierna, begriper du. Vänlig
och artig är hon nu som förr, neg gjorde hon nu med
och såg precist på mig jemt, tyckte jag. Är hon grefvinna
nu med eller har man henneses stigit i graderne?»
»Hm, lilla Tant, än de andra då?»
»De andra? Hon kom igen oupphörligt, vet jag, efter
te ha svalat sig litet i källarsaln utanför. Frk. Nordgren,
som hon hade med sig bredvid fast hon var mycket större,
sjöng som en hel karl, ståtlig i sin figur, men lät hemsker
i duetten med lilla söta frun, som var numro ett ändå.
Elsa och Gertrud agerade de med hvarandra, det handlade
om kärlekens rätta art och väsende och lät fint. Till sist
var det Romeo och Julia och den såg jag då på operan,
du mins, lika söt var den lilla Julia nu med, fast hvita si-
denklädningen och det röda lyktskenet från lyktraden inte
fans nu, förstås. Hon var i svart sammet, som jag sa’ dej’,
med svarta spetsvådor, der sammeten tog slut, en stor spets-
schal om halsen, medaljen sin och släp och (etc. etc.) De
sjöngo och agerade så, så. Farväl sjöng dom litet för gladt
och titta på oss, och tänkte sig ej in i pjesen, att de skiljs
för evigt och han klättrar ner för en farlig balkong och —
åh jag mins nog hela operaspektaklet. Men här sitter jag
och glömmer det ledsamma som hände mig».
»Snälla Tante??»
»Dom satt inte qvar på läktarn».
»Hvilka?»
»Prinsarne sen 87 på våren vet jag. Du har då intet
minne för så vigtiga saker. Det var för mig en gruflig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
