Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Karl XV:s unionsförslag af Emil v. Qvanten. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
677
partiets egen politik. Jag vill dock redogöra äfven för dessa
invändningar, emedan de leda till en närmare undersökning
af svenska regeringens danska politik, sådan den hastigt
utvecklades efter Krimkriget och de stora italienska national-
och frihetsrörelserna i slutet af 1850- och början af 1860-
talet.
Man har funnit ett särdeles dåligt tecken deruti, att
kung Karl skref sitt andra bref till Monrad med friherre
De Geers, icke med grefve Manderströms biträde. Detta vore
nästan ett bevis pä att den svenska ministèren ville genast
fuska bort hela saken ; ty icke De Geer utan Manderström var
ju utrikesminister, och den senare, icke den förre, kunde
leda underhandlingar med en annan stat. Då likväl, såsom
Monrad anmärkte i sitt första bref, den föreslagna unionen
äfven var en inre rättsfråga, var ju ej heller De Geer så
illa på sin plats. Att konungen vid detta tillfälle, då ännu
ej några officiella underhandlingar anknutits, valde honom,
kan ju ock ha berott på personlig sympati.
Det berättades i »förtroende» i »underrättade» kretsar:
Kort efter att hofjägmästare Carlsen inträdt i danska
kabinettet som inrikesminister, fick Monrad ett besök af
svensk-norska sändebudet i Köpenhamn, som meddelade, att
svenska kabinettet blifvit obehagligt berördt af Carlsens
utnämning, emedan det varit han som förmått kung Karl
att upptaga unionsförslaget. Detta »vänskapliga medde-
lande» uttyddes så, att friherre De Geer och grefve Man-
derström endast låtsat bifall åt kung Karl, men nu skyndat
sig tillkännage för Monrad, att de i sjelfva verket ogil-
lade saken. 1 Denna uttydning är emellertid moraliskt
omöjlig, enär den vore lika nedsättande för de båda stats-
ministrarne som förolämpande för konungen. En annan
tydning ligger ock till hands. Den 6 maj var korrespon-
densen i Norsk Rigstidende synlig. Den 10 maj blef Carl-
sen inrikesminister. Manderström, som lika väl som någon
förstod konsten att läsa mellan raderna, hade kastat sin
skarpa blick in i Monrads kprt, och insåg att denne till-
ämnade en frontförändring. Han måste derför allvarsamt
ogilla, att Carlsen under sådana förhållanden inträdde i
1 Denna anekdot förekommer i den af dr Karl Rosenberg samman-
fattade redogörelse, som, ehuru mycket ofullständigt, ligger till grund för
professor Geffroys i det föregående nämda uppsats i Revue des deux
Mondes febr. 1870.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
