Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Rafaëlli på verldsutställningen i Paris af Emil Hannover
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
723
Han förkastar uppfattningen l’art pour l’art; han vill
ha den ersatt med uppfattningen l’art pour l’utile. Han vill
så, derför att han vill att konsten skall lemna sitt bidrag
till erfarenheten, till att lära att förstå och särskilja från
hvarandra sådana tillvarelseformer, hvilka — såsom arbe-
tarnes — oftast betraktas som en korporation. Han med-
gifver ingen annan konst rätten att existera än den, i hvil-
ken det är sagdt något nytt och personligt i skarp och
åskådlig form. Han vill att det skall vara en tanke och en
filosofi i hvarje konstverk — detta så att förstå, att konst-
närens egén uppfattning skall genom duken meddela sig till
åskådaren. Han önskar icke konsten i partiers och tenden-
sers sold, han vill ha den blott som uttryck för uppfatt-
ningen af individen. Han önskar en individuell behandling
af det individuella, en menniskas sympatiska och klara upp-
fattning af en annan. Han begär att hvarje konstnär skall
sysselsätta sig blott med det som ligger hans hjerta person-
ligen nära för att sålunda blifva ett slags sjelfkallad defensor
för det väsen, han valt att skildra. Han sjelf har blifvit ar-
betarnes, i andra ledet den lägre borgarklassens defensor, i
det han blef deras målare. Jag känner föga om hans lif,
intet af hans person, men af hans småskrifter har jag lärt
känna honom som en god demokrat, som en friboren, fritt
tänkande och fritt forskande man med ett känsligt hjerta,
men med ännu mera sund uppfattning af den mindre lyck-
liga delen af sin tids slägte. För hans ovilkorligen tillför-
litliga intresse för de små i samfundet borgar först och
främst hans ärliga konst och vidare månget uttryck i hvad
han skrifvit. Han säger sålunda på ett ställe, att han icke
förstår dem, som måste upp till tinnarne af mensklig intelli-
gens, för att se hur stor menniskoanden är. Han finner i
sin nation »menniskorasens härliga skönhet» fullt ut så väl
uttalad hos »de små, de barbenta, de allra fattigaste».
»Alla», säger han, »hafva de ansträngt sig, alla äro de
segerherrar, som i förhållande till sina anlag hafva kämpat
med själ eller kroppsliga krafter. Hvad de kämpat för är
friheten». Och Raffaëlli älskar friheten icke blott derför att
han sjelf är en frisinnad man, men också derför att han i
friheten tacksamt hyllar ursprunget till den oberoende mensk-
liga karaktären — individualiteten. Han betraktar denna
som konstens värdigaste uppgift och det är på den hans
egen konst helt och hållet hvilar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
