Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - Teaterbesök i Stockholm, af Edvard Brandes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
894
konst mördande pekpinnesmoralen — dessa faktorer beherska
publiken och dess teatrar, för att icke tala om den borger-
liga andefattigdom, som söker den allra ytligaste underhåll-
ning i farser och operetter. Huru skulle väl Dramatiska
teaterns direktion kunna öfvervinna de makter, med hvilka
den frisinnade intelligensen kämpar i hela norden.
II.
Dramatiska teatern råder öfver en utmärkt personal
som ypperligt går ut med komedi och lustspel, men mindre
egnar sig för det allvarliga dramat, bl. a. derför att den
tragiska premiéreaktrisen fru Fàhræus, född Björkegren, nu
blott uppträder som gäst, medan père noble har skrala repre-
sentanter och det rollfack, som heter f/rand jeune premier,
karaktärsälskare, om man så vill, såsom Kainz var, icke
heller representeras af en mogen konstnär. Den svenska
skådespelare, som möjligtvis kan utveckla sig till något be-
tydande inom detta fack, heter Svennberg och finnes vid
Augusd Lindbergs trupp.
Dramatiska teatern har ett ofta förekommande program,
som arla stockholmare känna och helsa med välbehag och
som blestår af fyra mycket »söta» enaktsstycken. Dessa,
som gifva ett slags profkort öfver personalen, heta: En
räddande engel, Ilan är inte svartsjuk, I telefon och En
kopp thé.
Det är, med respekt till sågandes, ett ganska idiotiskt
program, en aftonmåltid af idel dessert. Det är stycken,
som antingen kunna inleda en föreställning eller afsluta den,
men som sakna det substantiella, hvilket gifver ett värde-
fullt intryck af en teaterafton. Men icke nog härmed. Två
af pjeserna ha samma ämne: en ung fru är förtviflad öfver
att hennes man icke visar sig svartsjuk och söker genom
låtsad otrohet uppväcka den slumrande Othellokänslan. Detta
fadda fskämt serveras på sin tyska med svagdricka i Han
är inte svartsjuk (af en okänd författare, vid namn Elz)
och på sin franska med svagt the i det andra stycket, till
hvilket affischen icke ens uppger författarenamnet.
Detta var hälften af programmet. Resten utgöres af
två svenska stycken, båda författade af damer, båda mycket
nätta i känslouppfattningen, båda framställande samma ovär-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
