Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 12 - En usurperad reputation af Volontaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
993
Hedbergs 80, 90-åriga farmödrar att hon rädes att göra för litet
när hon skall förstöra sin ungdomliga skönhet framför klädlogens
spegel i och för en äldre rol. Litet rakare i ryggen går nog
också en hertiginna med sådan nobless. Toiletten — violett
sammet-siden — var passande, men mer bijouterier hade giort
effekt. Något mindre kall, hade fru Bosin i flere moment varit
ypperlig. Hon bjöd emellertid ej sällan på äkta konst.
Det vore synd att säga om fru Hartman, som bort få be-
hålla Suzanne till fromma för Jeanne, der fru H. var både
otillräcklig, ointresserad och nonchalant, derjemte störande en-
semblen, såsom i sista scenen, der fru H. kommer fram alldeles
ner vid rampen, har intet att beställa på en lång stund, står
derför och småler huldt mot bekanta och — obekanta i salongen
med ett uttryck som ville hon säga: »Det är jag som har stör-
sta lönen af allihop, må ni tro — 6,000, jag tror det duger!»
Men som Suzanne var fru H. förr ypperlig. Fröken Sandell
kom ej i denna rol på långt när upp mot henne. Sjelfva grund-
tonen — den oförderfvade naturens fria, friska öfver skacklorna
smått skenande lefnadsfröjd — förfelades. Aldrig har jag sett
fröken S. så olycklig på scenen som i första akten, der allt gick
upp i forcering, förkonstling, tillgjordhet. Markisinnan de Loudan
kunde ej i sin ungdom varit värre. Icke heller i andra akten
var fröken Sandells Suzanne den lifgifvande vind, som blåser
genom det tråkiga sällskapet. Specielt hennes skratt hade icke
denna på en gång barnsliga och arroganta klang som fru Hart-
mans hi, hi, hi, midt i de lärda debatterna. Och scenen med
vattenglaset gjorde frk. S. ej med en bråkdel af den vigtiga
pondus, som fru H. der med stor komik utvecklade. Äfven fru
H:s gråtscen var af mer drastik verkan, frk. S. gjorde det för
diskret och dämpadt, men sådant tillhör ej Suzannes karakter.
I tredje akten spelade 1882 de då nygifta Hartmans ypperligt
mot hvarandra, det lät som idel natur. Hr Palme och frk. San-
dell funno sig icke på långt när så väl tillrätta med hvarandra,
hr P. var för fadd och frk. S. för sentimentalt mjäkig. Det
var en riktig lättnad då fru Bosin kom skrufvade upp gasen och
tog ordet.
Hr Palme hade kunnat göra långt mer af sin rol. Delaunay
var i denna rol visserligen icke så litet konventionel, han också,
men han var Delaunay han och bara att höra honom tala var en
charme, och en kärleksförklaring af honom var en sann lycka
äfven för — den det icke gälde. Hur förstod han icke att
manövrera med Rogers temligen onaturligt preciösa deklaration,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
