Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Operarevy, af Volontaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
let erbjöd emellertid du ändtligen b&de sauna och enkelt
effektrika drag och sekunderade värdigt den särdeles i trion ganska
storartade sången, der stämmans granit gaf de hymnologiska
gån-garne all önskvärd bredd och lustre.
Vid denna Faust-repr. gaf hr Strandberg Faust och vann
efter den stora arian ett bifall, hvaraf icke ett knyst helsade hr
Ödmans föredrag sista gången han uppträdde i den rolen. Hr
S:s röst är också enkom skapad att framsucka sådana erotiska
lätt melankoliska tirader, der i slutet hans skära soprantoner
gjorde en särdeles delikat verkan. Äfven för öfrigt, i duon och
qvartetten, passar hr S. här mycket väl, men i den mer
heroiska första och fjerde akten når rösten ej fram, hvilket till en
del likväl får skrifvas på hofkapellets syndakonto. Hr S. förde
sig väl och Båg bra ut i Fausts kostym.
Den i alla detaljer mest fulländade prestationen i Faust var
nu som vanligt hr Lmndquists Valentin, en heder och ära för
vår svenska operakonst.
Mefisto var denna afton indisponerad, hvilket märktes också
i spelet, som förut lyckats hans diaboliska höghet bättre. Det
var väl influensan, som lyckats hvad ej Martha förmådde:
»sjelfva f—n förföra».
Regien var äfven denna afton ej alldeles oklanderlig,
sådana grufliga missöden som i sista akten bör man till hvarje
pris söka undvika, Margaretas »vålnad» höll nu ur salongens
synpunkt på att bli alldeles ihjelslagen och väckte stort
medlidande äfven på grund häraf hos åskådarinnorna.
Att orkestern ackompagnerade för starkt nu och då, ha vi
redan antydt. Men ovanligare är väl att preludiet afhasplas på
sätt som skedde, utan enhet i anslag, fiohet i insatser, men med
betänklig brist på nyanser, särdeles i slutackorden.
Dagen derpå anförde hr Nordqvist sjelf, hvadan »Den
Stummas» ouverture också gick med mycken berömmelse.
Föreställningen för öfrigt var ej den bästa, på grund af konfralescens
kanske. Prinsessans koloraturer gingo dock bättre nu än i fjol,
kanske i glädjen öfver sin nye prins, som både såg bra ut och
sjöng vackert i hr Strandbergs skepelse, den bäste »Alfonso,
vicekonangens son», som denna opera sannolikt någonsin haft i
Sverge. Men förste tenoren, hr Hagman, var mycket
indispone-rad, både i sång och spel, hans vackra Christus-typ framkallade
dock vanlig sensation. Konstresan till Italien torde emellertid
an ej läogre böra uppskjutas, annars torde det hända att en
upps galande väcker den sköna Fenella midt under elummerariau.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
