Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Operarevy, af Volontaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Denna prestation kan icke anslås särdeles högt.
Visserligen utöfvade signorans stora vokala medel sin
trollkraft som alltid, men för en mera inträngande kritik höllo flera
delar af denna framställning icke måttet, särskildt tredje akten
blef ett lagerströdt och applåderadt elände.
Unga sångerskor kunna icke nog varnas för det dåliga
exempel, signoran i denna akt gaf dem. Den vokala delen
sköttes delvis förträffligt, ehuru här och hvar smaklösheter
före-kommo, såsom det banala sforzandot på hvarje höjdton (utom i
duon, som sjöngs bra), men det var egentligen det dramatiska,
som var af en stötande ytlighet och onatur. Hvart hade
Margareta tagit vägen? Hvad var det för en dam, som kommit
in i hennes trädgård, och som der tog emot presenter och
visiter af sin älskare?
Och hvilken juvelaria, icke sången, som var oklanderlig,
men spelet! En slug mamsell, som vet att älskaren står och
kikar i nyckelhålet till porten, och nu till hans båtnad agerar
en glädje- och koketteriscen af den mest dubiösa naivetet och
ined en raffinerad beräkning i blick, min och misslyckade
hof-nigningar, som var rent af förargelseväckande. Den vackra Anna
KlemmiDg utbytte med den älskliga anspråkslöshet, som var
henne egen, i texten ordet »söt* mot »grann», fröken Oselio gick
oför-faradt på: »Såge hur söt (täck) jag är» o. s. v., hvilket
bevisade att kurage åtminstone ej tröt.
Denna dåliga tredje akt öfverstånden, repade sig prestatio
nen i det följande, utan att dock i nämnvärd mån öfverträffa
Selma Ek, som var afgjordt framom i den tredje, hvilken akt
väl aldrig förr i Stockholm fått ett så cocotte-artadt utförande.
Kyrkscenen gjordes med rätt mycken verve, men stod dock vida
under t. ex. Pauline Luccas. Konstnärinnan hade redan från
början icke fått magt med figuren, och detta preglade dess alla
facer, ehuru mer eller mindre intensivt. I scenen med Valentin
markerade Selma Ek bättre det framsmygande vansinnet i
slutet, som då osökt förbindes med 5:te akten och ger åskådarne
en aning om Margaretas öden under mellanakten. Oselio
påminde här mer om Lucca i denna scen, som dock af denna
gjordes långt mer öfverväldigande smärtsam. Mimiken ville ibland
icke lyda signorans intentioner och plastiken erbjöd här som i
trädgårdsscenen åtskilligt att blunda för, såsom det fula manéret
att nervöst skjuta fram öfverlifvet och »stå i båge» o. s. v.
Liksom hos Boito var äfven hos Gounod fängelsescenen
sångerskans bästa, utan att dock här nå samma höjd som der. Spe-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
