Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Från landsortsscenen, af C. Correus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hâda brottslingarne förstenas i törsta hugget, men räddslan
för angifvelse manar dem att fegt släpa sig till den gamlas
knän och der tigga om medlidande och förlåtelse. Efter de
förebråelsens ord, fru Raquin riktar mot de förkrossade, af
den långa och bittra kampen mot Camilles skugga i grund
enerverade makarne, slutar hon sin replik med följande ord:
»–Nej, jag skall icke rädda er från er sjelfva. Jag
skall låta edra samvetsqval hetsa er emot hvarandra såsom
vanvettiga djur . . . Nej, jag skall icke öfverlemna er till
rättvisan. Ni tillhören mig, mig ensam, och jag behåller er!>
Laurent och Thérèse skola af dessa ord inse, att den
gamla är oförsonlig och känna redan en försmak af det
elände, som skulle blifva en följd af fortsatt sammanlefnad,
helst nu sedan deras nerver icke längre kunna göra
motstånd. De skola derföre dela den blåsyra, Laurent
förskaffat sig, och falla den ena hit, den andra dit för att nppgifva
sin anda, medan fru Raquin, som en hämdens engel,
stödjande sig mot bordet stillatigande åser de bada
sjelf-morden.
Vi hafva sagt det skulle så gå till, ty så har Zola
skrif-vit sin pjes. Men inseende det på en gäng löjliga och
pinsamma i dessa tvenue kroppars fall efter det tysta arbetet
med delningen af giftet, hvilket den gamla betraktar stel och
tigande, lät direktör Collin pjesen sluta med de fru Raquins
ord vi ofvan citerat. Man skall möjligen finna ett dylikt
tilltag temligen djerft, men vår tro är, att livar pjesen än
gifves, kommer exemplet att följas. Dramats slut skulle
annars förstöra den verkan, det föregående utöfvat på
publiken och komma de flesta att tänka på de forna
röfvar-dramerna, i hvilka en dylik slutscen förefaller naturlig.
Sådan är dramatiseringen af romanen »Thérèse Raquin».
Alla slipprigheter äro borta, det hela handlar visserligen om
ett äktenskapsbrott och ett mord, men i huru mänga
moderna pjeser, synnerligast de franska, är icke detta fallet?
Skilnaden mellan detta dramatiska alster af realismens
hän-syuslösaste kämpe och öfriga moderna sededramer ligger
endast deri, att Zola skildrar brottets verkan på brottslingarne
sjelfva, medan de andra mer eller mindre fästa sig vid den
ställning, pjesernas hjeltar och hjeltinnor genom brottet komma
att intaga till sina medmenniskor och till det sociala lif, de
för-öfrigt röra sig uti. Och man måste medgifva, att de båda
wnare akterna i » Thérèse Raquin» äro en mästerlig målning at
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
