Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Från landsortsscenen, af C. Correus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
emellanåt söker närma sig henne för att ändtligen njuta
frukten af brottet. Men fåfängt. Deras mördade offer
ställer sig emellan dem; Camilles skugga kryper in i deras
hjernor som ett gift, och försöken att prata om hvardagliga
saker sluta liksom i romanen med, att samtalet ledes till
floden, mordet eller La Morgue. Det kräfver i sanning talang
att framställa dessa olika facer af rädsla och fasa, liksom
det äfven erfordras goda nerver for att åse denna realism.
De båda brottslingarnes förskräckelse för Camille
kulminerar slutligen, och Laurent går att mot väggen vända
det porträtt af honom, Laurent sjelf målat, och hvilket de nu
tycka få lif. Han fattar det och yttrar högt, att 6å såg
Camille ut, då de störtade honom i floden. Fru Eaquin,
som inträdt för att efterhöra, hvarför makarne ännu icke
gått till hvila, kommer tids nog att höra den förskräckliga
bekännelsen, hvarvid upptäckten, att hennes älskade son är
mördad, verkar så häftigt, att hon fattas af stelkramp och
har endast kraft att förbanna de båda, som så länge fört
henne bakom ljuset, Dermed faller ridån.
Denna akts sista scener äro väl funna och afvika
betydligt från romanen, der fru Raquins förlamning är en följd
af hennes utmattning och sorg öfver den döde sonen och
försiggår låugsamt för att utan särskild anledning en vacker
afton fullständigt inträda. Det naturliga kommer i pjesen
det oaktadt till sin fulla rätt.
I sista akten finnor man Laurent och Thérèse i deras
hvardagslif, då hustrun ryser hvarje gång mannen kommer
hem, och den äktenskapliga sammanlefnaden är den sämsta
möjliga. Den afsky de båda makarne fattat för hvarandra
har nu alstrat trötthet och trätlystnad hos hustrun, slöhet
och dagdrifveri hos mannen, utan att derför Camille lemnar
deras tankar och drömmar. Fru Raquin är fortfarande lam
och lefver blott i ögonen, som likt tvenne straffdomar
olycksbådande stirra på Laurent och Thérèse. Som i romanen
får den stackars gumman åhöra alla de äktenskapliga
tvisterna, hvilka stundom urarta till handgripligheter och alltid
sluta med hänsyftningar på mordet, som den lama ständigt
hör detaljeras. Så kulminerar hatet mellan de båda
brotts-lingarne; Laurent söker förgifta hustrun, Thérèse har
knif-ven lyftad för att stöta ner sin man. Och straxt der på
återfår den lama sin rörelse- och talförmåga, hvilken
förvandling på scenep är af starkt nervsk&kande effekt. De
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
