Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Tvänne minnen af en gammal musikälskare, af A. de Pontmartin. I. Meyerbeer och premièren af Robert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tisk, inlade en sådan tou i cavatinan >Re’n ljuder trumpeten»
signal», ock Lon höll ut med sådan kraft mot orkester och
kör, att bravoropen fördubblades.
Jag skall nogsamt akta mig att göra en analys af
»Roberts» tredje akt, som alla människor kunna utantill, ocb
om hvilken en oblidkelig skämtare yttrat, att »Meyerbeer
tagit det fantastiska efter kälkborgare-vyer». Men denna
qväll voro vi då .kälkborgare något hvar, eller rättare, den
allmänna rörelsen gaf på förhand en dementi åt Heinrich
Heines sarkasm. Efter buffa-duon, då Levasseur stannade
ensam inne på scenen, gaf han med oemotståndlig blandning
af diabolisk bitterhet och mänsklig sorgbundenhet sin
monolog, afbruten af dämonernas kör. Denna kör, som sjöngs i
ett slags lurar, har slutat med att falla ned i det parodiska,,
men vid denna första representation var effekten makalös.
Och hör! hör hvilken kontrast! Af grundsrösterna ha
försvunnit som stormen. En ljuf ritournelle skingrar dessa
lågor, kommer det hemska hånskrattet att tystna. Lugnet
efterträder stormen. Försoningens ängel följer fördömelsens
i spåren. Men dramen måste göra ännu ett steg mera;
Alices romans: »Då jag drog bort från våra bygder»
återkallar Bertram på scenen, och vi blifva vitnen till kampens
första phaser. I ett förtviflans och vredens rus förråder
frestaren sitt incognito. Efter att förut ha skrämt den unga
flickan, söker han förföra henne, vägar bära sina händer,
sina illa dolda klor, på frälsningens budbärerska. Hon
stöter honom tillbaka med fasa, störtar fram till korset, som
står uppställdt i fonden af det vilda sceneriet, omfattar det
kraftigt med sin venstra arm, och — kratach!...
Korset, illa fastsatt i golfvet, vacklar, tager
öfverbalan-sen och faller. Lyckligtvis hoppade mademoiselle Dorus
ned ifrån piedestalen med en dansös’ vighet och försvann
ett ögonblick i kulissen, men bra nära var det, att den ljufva
Alice hade blifvit allvarsamt sårad. Publiken var redan till
den grad medryckt, att händelsen passerade nästan obemärkt.
En del af åskådarne trodde till och med nog, att det hörde
till pjesen, och att detta fall var en följd af Bertrams
trollkonster. För öfrigt hade man ej tid att fasta sig därvid*
ty Nourrit framträdde på scenen. Den härpå följande trion
utan accompagnement, och dessutom »Uti mitt fosterland
var äran en riddares förnämsta stöd» applåderades med
hänförelse. Och denna hänförelse steg nästan till yra, när efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
