Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Tvänne minnen af en gammal musikälskare, af A. de Pontmartin. I. Meyerbeer och premièren af Robert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ett changement à vue, dold bakom ett ofantligt moln, bland
hvars hvirflar satan nedstörtar i afgrundens djup, teatern
visade oss den beundransvärda dekorationen af Sancta
Rosa-lias klostergård, en efterbildning af de inre hvalfgångarna
i Saint Trophime-klostret. En darrning af nöje blandadt
med en liten rysning, som stegrar njutningen en grad,
genomfor salongen, medan på scen lyktgubbar och eldflingor
fladdrade i luften, och Levasseurs malmstämma framdånade den
ryktbara besväijelsen:
»Nnnnor! I, hvilkas stoft den kalla stenen tåcker.
Horen min rost !...»
Allt hvad den sedan några år af romantismen
genomsyrade inbillningen drömt sig, allt hvad vi hade läst
och anat i Victor Hugos ballader, i öfversättningarna från
Burger, Wieland, Schiller och Goethe förverkligade sig
infor våra ögon i den ytterligare förskönande förtrollningen af
musiken, dekorationerna och dramat. Snart fördubblades
rörelsen. Bertram hade dolt sig i klostergårdens gömslen.
Vi sägo grafstenarne sakta höja sig, under det att orkestern
med en fantastisk melodi förberedde oss på denna nya
hex-dans. Abbedissans grafsten, förlagd framför de öfriga, hade
redan låtit oss igenkänna mademoiselle Taglioni, sakta höjande
sig midt emot oss. Alla blickar voro fösta på grafstenen,
hvars ena ända steg och steg i höjden, alltmera närmande
sig den perpendikulära linien, så att den gratiösa skepnaden
skalle komma att stå upprätt på sina fotter. Men plötsligt
brast en af länkarne i mekaniken, och skifvan, som
före-stälde grafmonumentet, nedföll med hela sin tyngd. Till
all lycka hade Taglioni i blixtsnabba sekunden insett
faran. Hon tog sin rol af sylfid ett ögonblick i förväg
och, i ett nu lösgörande sig såsom en lefvande bas-relief
från sin grafsten, hvarpå hon hvilade, kastade hon sig eller
föll med ett förvånande och elastiskt språng midt för gruppen
af sina systrar, den tidens balettstjärnor. Hela denna episod
varade icke tjugu sekunder, och långt ifrån att blottställa
scenens succès inlade densamma deruti, jag vet icke hvilken
sensation af verklighet, som gjorde framgången svärmande.
— Professorn och jag sågo pâ hvarandra om igen. Första
gången, när korset föll, hade vi gjort det under tystnad,
men efter mademoiselle Taglionis triumf- fall lutade sig
Poncelet till mitt öra och hviskade halfhögt:
— Två!! Jag börjar förstå.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
