Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Musikalisk revy, af Volontaire
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kompositioner och fröken Wolfs som alltid lofvärda visföredrag.
Skada blott att stämmans egalitet ännu skall vara så bristfällig.
Föredraget är emellertid ofta nog särdeles godt. Annars ha de
många dilettantres-pengar-konserterna i denna väg i denna vår
bjadit på hemska ting. Matineerna i Berns salong ha i
synnerhet regalerat allmänheten med rent af otroligt djerfva prestationer.
Men ej heller andra matineer ha varit stort bättre. En artistisk
soirée var dock grefvinnan Taubes, dervid särdeles hr Ödmann
utmärkte sig för fin sång och god disposition. Prof. Hallström
torde ej kunna önska sig bättre tolk för sina italienska cantilenor,
flertalet tyckes det inspirerade af den kända »Santa Lucia» från
Napolis lazzaronosterior. Den för Arnoldson specielt
komponerade stora Vikinga arian låg naturligtvis mindre väl för hr
Od-manns skaplynne, men tolkades ej utan bravur. Kompositionen
utgör som bekant en temligen osmält blandning af svensk
folkton och Meyerbeerska stora operafraser. Hallströms namn var för
öfrigt dominerande på programmet. Den älskvärda
konsertgif-verskan sjelf gladde åhörarne med sitt sedan gammalt väl kända
föredrag af Den Bergtagnas spinnscen, en konstnjutning dubbelt
välkommen ofvanpå den misshandling som den vaökra
kompositionen kort förut undergått på fröken Petterssons matiné, Den
exetiskt erotiska stora duon ur Afrikanskan gafs af fru T. med
en afrikansk hetta, som ryckte Vasco de Gama (hr Odmann) med
sig och åstadkom präktig verkan, särdeles det genialiskt
harmoniserade slutet efter de föregående passionerade unisonerna.
Sitt mästerskap i lyrisk erotik manifesterade sångerskan på
nytt i ett af sina favoritnummer, Virginies stora romans ur
Massés opera, som stod och föll och försvann med Mathilda
Grabow. Den både dramatiskt och musikaliskt ofantligt
fordrings-fulla 4:de finalen ur op. Hamlet gafs med oförminskad bravur,
icke mänga sångerskor torde göra efter de lätta, djerfva och
dramatiskt expressiva fiorityrblixtar, som genomblänka stämmans mörka
nattdunkel. Här kunde knappast någon genom privatlifvets hvila
orsakad afsigkommenhet upptäckas. Deremot tyckte vi oss
förmärka ett visst aftagande i det högre registret, ännu icke i
välljud, men väl i tonens bredd och styrka. Det lägre registret
med dess sällsporda svarta soprantoner var deremot sig likt.
Andhemtningens forcering berodde utan tvifvel på sångerskans
dess värre så klena fysik, hvilken hindrat henne att till högsta
möjliga fulländning utveckla den otroligt stora konstnärsrikedom,
som blifvit hennes afundsvärda faddergåfva och som redan i
barndomen yppades i hennes sång, som var af den art att då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
