Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - En framtidssiare, af Ola Hansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En gång var anden gud, sedan blef han till menniska, och
nu är han vorden pöbel. Modig, sorglös, trotsig, oförvägen —
så vill oss visheten: hon är en kvinna och kan blott älska en
krigsman. Kriget och modet ha kommit större ting åstad än
någonsin kärleken till nästan. Föraktet för jorden, föraktet för
kroppen, den sjukes djupa förakt för kroppen och jorden, den
sjukes tal om återlösande blodsdroppar och en annan verld, är
icke något trappsteg till öfvermenniskan.
Packet vänder sig kring taskspelaren på torget, men
verlden, den vänder sig omärkligt kring den som skapar nya värden
för tingen. Jag älskar alla dem, hvilka äro som tunga droppar,
fallande en efter annan ur det dunkla molnet: de sia, att
ljungelden kommer, och gå såsom siare under. Sen, jag är en siare
om ljungelden, och en tung droppe ur molnet; men denna droppe
heter öfVermenniskan. Döde äro alla gudar: nu vilja vi, att
öfvermenniskan må lefva.
Man predikar om likhet mellan menniskorna! Det är
vanmaktens tyrann-vansinne, som skränar efter likhet. Men
glömmen ej, att när de kalla sig sjelfva för »de gode och
rättfärdige», intet fattas af fariséen hos dem, utom — makt. Ty detta
är mitt tal: menniskorna äro icke lika. Och de böra ej heller
blifva det. Hvad vore väl då min kärlek till öfvermenniskan,
om jag talade annorlunda? På tusen bryggor och stegar skola
de trängas mot framtiden. God och ond, och rik och fattig, och
hög och låg, och värdenas alla namn: vapen skola de vara och
klirrande tecken om, att lifvet ständigt ånyo måste öfvervinna
sig sjelft. I höjden vill det bygga sig med pelare och afsatser
och motsägelser mellan afsatserna, mellan de uppåtstigande. Stiga
vill lifvet och stigande öfvervinna sig sjelft. Sannerligen säger
jag eder: godt och ondt som vore oförgängligt, finnes ej. Utan
af sig sjelf måste det ständigt ånyo öfvervinna sig. Med edra
värden på godt och ondt utöfven I makt, I värdesättande: och
detta är eder hemliga kärlek. Men en starkare makt växer fram
ur edra värden och en ny öfvervinnelse, hvilken krossar ägg och
äggskal. Och den som vill vara en skapare i godt och ondt:
sannerligen, han måste först vara en tillintetgörare och
sönderbryta värden.
De goda voro alltid början till slutet. De goda hata den,
som krossar lagtaflor och gamla värden; de kalla honom
brytaren, lagbrytaren, förbrytaren, samt korsfästa honom. Att icke
mera vilja, icke mera värdsätta, icke mera skapa, — blifve mig
denna stora trötthet städse fjerran. Att skapa: det är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
