Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - En framtidssiare, af Ola Hansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sublimaste spets. Hon griper i Gud de sista motsatser hon kan
framleta till sina djurinstinkter; hon omtyder dessa djurinstinkter
sjelfva till skuld mot Gud; hon klyfver sig i motsatsen Gud och
djefvul; hon kastar allt nej, som hon kan säga till sig sjelf och
till sitt väsens urnatur, ut ur sig såsom ett ja, såsom varande,
kroppsligt, verkligt, såsom Gud, såsom en annan verld, såsom
evighet, såsom helvete och ändlösa marter, såsom en omätbarhet
af skuld och straff.
Hvad betyder ett asketiskt ideal? Det framspringer ur ett
degenererande lifs skydds- och botinstinkter. Det är ett
konstgrepp, uppfunnet för att binda den förtviflade fast vid lifvet.
Menniskans jordiska tillvaro saknade mål och mening; menniskan
led under tillvarons oupplösbara problem. Det var ej lidandet
sjelft, hvarunder hon led mest, utan detta lidandes
ändamålslöshet. Härpå rådde det asketiska idealet bot; det lärde
menniskan att betrakta allt lidande under synpunkten af ett straff.
Det dåliga samvetet omtyddes till »synd», lidandet blef straff.
Detta var det största och ödesdigraste konststycket af religiös
interpretation: den sjuke var gjord till en brottsling, men viljan
var räddad, lifvet hade fått en betydelse, menniskornas
sträfvanden en mening. Det var visserligen en vilja mot lifvet, mot
kroppen, mot jorden, en vilja mot all skönhet och lycka, en
vilja till intet, men det var dock en vilja.
Just i våra dagar har slaf-moralen krängt ut och in på sitt
ideal, och dess inelfvor ligga blottade och bara, och det stinker
genom tiden. Det nutida slägtet lider under alla dess
konsekvenser och alla dess vådor. Den menniskotyp, som det
uppammat under århundraden, stirra vi in i hans ansigte, och det
ryser oss genom märg och ben; ty det är hatarens ansigte på
trälens kropp. Europas slödder smutsar med sina spyor
gudabilden i menniskoandens allra-heligaste. Håglösheten, äcklet
öfver lifvet, ledan vid menniskorna, den stora tröttheten, — äta
såsom en smygande svamp märgen ur mensklighetens ryggrad och
fräta redan på organismens ädlaste delar. Man förstår allt och
man älskar ingenting, vördar ingenting, hänföres af ingenting;
man har mist sin smak och kallar det objektivitet, man har mist
sin lukt och kallar det »dilettantism»; man är impotent som en
gubbe och döljer eländet under namnens smink och granna
klutar. Likhetsprincipen, predikad på torgen af skrålhalsar och satt
i system af filosofer, svänger öfver den församlade
mensklighetens hufvuden sin enorma skära, vidtfamnande som regnbågen,
på det att icke det ena hufvudet må höja sig öfver det andra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
