Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Herr des Platreux’s giftermål, af Henri Follavoine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den olycklige försökte s& samvetsgrant som möjligt skydda
sin hufvudbonad utan att v&ga misstänka någon viss af
allmänheten ooh alltid med en min som väckte jubel.
Och den olycksdigra dagen d& han pä examen vid årets
slut hade glömt sin binocle. Den examinerande kaptenen var
enligt braket främling för skolan. Des Platreax, som icke kunde
urskilja gradbeteckningen, rädd att misstaga sig, svarade
oupphörligt den förvånade kaptenen: »herr öfverste».
Anekdoterna voro utan tal och ofta förlängda genom
be-rättarnes outtömliga fantasi. Också lofvade man sig, då man
fick reda på hans snara ankomst, mycket lustigt, utan elakhet
förstås, på hans bekostnad, ty den stackars gossen försökte dölja*
sin svaghet genom att så litet som möjligt använda binoclen,
som likväl var honom så oumbärlig.
Strax i början, såsom ett synnerligen godt skämt, lät hans
gamla vän Leopold honom förstå, att bland de obligatoriska
visiterna vid ankomsten skulle han icke underlåta att presentera
sig hos Madame Merlin, hvars salonger, tilläde han, ofta öppnades
för angenäma aftonsamkväm, till hvilka hela officerskåren blef
inbjuden. Men mamma Merlin var i verkligheten en enka öfver
medelåldern, som höll en liten stilig vin* och likörhandel ute
vid tullen i hörnet af rue Bégemorte nära Allierbron; detta lige
gjorde hennes établissement till militärens vanliga mötesplats, ty
exercisplatsen låg på andra sidan om floden.
Ofta efter morgonöfningarna stannade officerarne gerna der
en stund för att smaka en viss utsökt torino, som man inte
kunde fä annorstädes än hos Merlins. Den goda frun, redan
mycket välmående, hade ännu en gammal rest af koketten och
klädde sig verkligen alldeles förträffligt för att vara en liten
vinhandlerska ; vid första påseendet skulle man snarare kunnat
taga henne för rentière. Och som hon mycket tyckte om att
springa omkring, förlitande sig på dotterns ooh mågens omsorger
om affären, säg man henne hvaije dag pä väg till bangården
öfvervakande ankomsten af sina tunnor och fastager, vid tullarne,
till sitt hus vid faubourg des Sarceaux eller till sin trädgård
vid vägen till Paris. I staden mötte man henne öfverallt;
ständigt pratande och skvallrande med nägon.
Då des Plâtreux nyss anländt och ännu icke var det minsta
inne i förhållandena vid sin nya garnison, mötte han henne en
dag, då han promenerade i sällskap med sin vän Leopold.
»Vänta ett ögonblick », sade den senare, »der kommer
Madame Merlin, jag ska presentera dig.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
