Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Herr des Platreux’s giftermål, af Henri Follavoine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men äfven denna gång råkade han illa ut. Då han hade
helsat på modren och vände sig om för att buga sig för dottern,
märkte han i den halfdager, som herskade i salongen, icke en
liten pail, som olyckligtvis blifvit placerad vid hans fötter. Han
snafvade just i det ögonblick, då hans kamrat drog sig tillbaka
efter presentationen, och så olyckligt, att han fick dennes sabel
mellan benen, förlorade balansen och föll framåt med hufvudet
i fröken Amelies knä!
Det var ett obeskrifligt ögonblick: kväfda skratt hördes
från alla sidor, fru dAmanthe hoppade till i sin fåtölj, hennes
dotter flydde förskrämd och den stackars lyelten i äfventyret
stod der, rödare än sina röda uniformsbyxor, nr stånd att f&
fram ett enda ord.
Som debut betraktadt hörde detta des Platreux uppträdande
onekligen icke till de mest lyckade. Sedan den första
sensationen hunnit lugna sig och löjtnanten framfört sina stammande
ursäkter, sökte fru d’Amanthe dölja sitt dåliga humör med en
liflig konversation. Men ännu något häpen och då hon icke
visste hvad hon skulle säga till olyoksfogeln, som hon i hans
egenskap af nykomling inte ville försumma, trodde hon sig få
en god idé.
»Ni är ju bekant med fru Merlin?», frågade hon, kanske
icke utan en halft omedveten elakhet.
»Jag, ja ...»
»Var det inte henne ni helsade på så artigt i går och i
morse också. Jag tyckte, att jag kände igen henne?»
»Ja», stammade den stackars löjtnanten, ännu alldeles
förvirrad ooh med ett förtvifiadt försök att hålla kontenansen, »ja,
jtg är mycket nära bekant med henne.»
Allmän häpnad! Det var kryddan på händelsen.
Skvadrons-chefen hade många gånger låtit fylla tomrummen i sin vinkällare
genom den goda vinhandlarfrun, som satte en ära i att betjena
honom väl.
Också blef han på kvällen högeligen förvånad och skrattade
bjertligt åt tilldragelsen. Men Amelie, som nu var säker på,
att hon icke hade att frukta en ny beundrares
uppmärksamheter, gjorde en föraktfull min, då hon hörde talas om den
nira och besynnerliga bekantskapen mellan löjtnanten och vin*
handlerskan. Visiten hade, som man kan förstå, varit så kort
tom möjligt och under den allmänna förstämningen, som man
sökte dölja genom banala fraser, hade det icke blifvit tillfälle
till några förklaringar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
