Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Herr des Platreux’s giftermål, af Henri Follavoine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
H?ftd försiggick inom henne? Hjertat har sina öfverraskningar,
som kanna vara svåra att förklara. Med hjelp af den
romantiska fantasien, det oföratsedda närmande som händelserna
med-fort, gick det derhän, att några veckor senare chefen kom och
talade om för en gammal kamrat, att denna gång var hans
dotter fångad; hennes hjerta slog så mycket kraftigare, som det
dröjt länge, innan det böijat röra sig.
Han bad sin kamrat sondera vår l^jelte och förmå honom,
om det lät sig göra, att inställa sig såsom friare och låta honom
aoa, att det ej skalle illa upptagas; fadern kunde inte gerna gå
längre till mötes.
Hvem blef förvånad, om icke des Platreux, då han fick
▼eta följden af hvad som händt. Oss emellan sagdt anade han
nog någonting, men återhölls af sin tillbakadragenhet.
Uppdraget utfördes emellertid så väl, att den unge löjtnanten förmåddes
till bekännelse och att derefter anhålla om sin tillbeddas hand,
nian att hafva den minsta föreställning om, hvarifrån första
steget tagits.
»År det inte en gök med tur», sade kamraterna, »och det
&r ändå oss han till stor del har att tacka för sin lycka.»
Alla ansträngde sig att bringa i glömska det pinsamma
in-tryeket från hans första ankomst och han rönte många prof på
den djupa sympati och hjertliga vänskap, som utgör en af det
militära kamratlifvets vackraste sidor.
Mamma Merlin vet ännu icke hvad som tilldragit sig, men
hennes torino håller fortfarande kunderna qvar; det är hon som
ftrser det unga parets vinkällare.
När Amelies make stundom sätter sig om kvällarne vid sin
uogi hustrus fötter, medan hon betraktar honom med sina stora
srarta ögon, hvilkas glans beslöjas af ömheten i blicken...
lägger han sitt hufvud i hennes knä, påminner henne om deras
ftrsta möte och upprepar med sin rörda något timida röst:
»Säg, älskling, hade jag inte rätt i att låta bli att taga
binoclen på den der dagen?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
