Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8—9 - En förolyckad, novell af Gustaf af Geijerstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han höll inne och drog efter andan. Det var tydligt,
att minnet af dessa vintrar, då han setat ensam i stugan
och svultit med modern, var något, som grep honom djupt.
— Den sista var svår, sade han.
Kyrkoherden nickade. Han mindes den väl, det hade
varit en ensam tid ute på östra kusten af Öland, när snön
låg famnshög, och det yrde igen, så fort vägen var plogad.
— Det var hela dagar, när vi inte hade eld i spiseln,
fortfor mannen vid dörren. Ibland trodde jag, att vi skulle
dö i stugan. Jag var så trött ibland, så jag orkade inte
så mycket som skotta undan snön. Jag ville bara sofva.
Men så fick vi litet förstås. Och så hjelpte det sig för
stunden. Men jag vill inte göra om det igen. Nej, det
vill jag inte.
Kyrkoherden gick i tankar. Mannen hade intet i sitt
utseende, som väckte misstro. Hans berättelse lät
sanningsenlig, och hela hans utseende vittnade for öfrigt om, att han
verkligen hade umburit. De framskjutna axlarna, den
gängliga gestalten, de insjunkna kinderna — allt detta tydde på,
att han talade sanning. Kyrkoherden blef allt mer och mer
eftertänksam. Sjelf kunde han icke afskeda sin dräng för
att truga på sig en främmande. Han tänkte igenom alla
hushåll i byn, som han hade reda på. Här och der visste han
nog en möjlighet. Men han kände tillika, att bonden icke
tar i sin tjenst en man, som kommer gående på landsvägen.
Om han själf ville ta hand om saken, kunde det kanske
varit en möjlighet. Men han hade gjort det förr och blifvit
bedragen, och minnet häraf skrämde honom från att göra
ett nytt försök. Med ens fick han en idé, och den
fram-maude, som såg det förändrade uttrycket i hans ansigte,
fick nytt hopp.
— Har du inte talat vid presten i din socken? sade
kyrkoherden.
Vandrarens mod sjönk på nytt. Han suckade djupt,
och med ett trött uttryck svarade han:
— Jag har nog talat vid honom.
Annu en fråga hade kyrkoherden att framställa.
— Har du aldrig kunnat få en plats? sade han.
Den tilltalade dröjde en stund med svaret.
— Jo, sade han till sist.
— Hur var det då?
Vandraren blef tydligen förlägen och såg ned.
Vr Dagms Krönika. X. 8—9. 36
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
