Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8—9 - En förolyckad, novell af Gustaf af Geijerstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
upp, gungflyn slöt sig samman öfver hans hvassa rygg.
Rå-mandet upphörde, det blef tyst i skogen och i den
svallande gyttjan sjönk det ensamma djuret, till dess att endast
hornen syntes, liksom två krökta grenar, stickande upp
ur dyn.
Den drömmande fick en qvalfull förnimmelse, och synen
försvann. Det var icke längre ett djur, det var han sjelf,
eom sjönk i ett bottenlöst mörker. Han utsträckte sina
hander och ville ropa om hjelp. Men rösten svek honom.
Allt djupare sjönk han, och mörkret slöt sig samman öfver
hans hufvud som en omätlig tyngd, till dess att han
plötsligt kände sig stöta emot något hårdt och vaknade med
en isande känsla af köld.
Det var dager, och bredvid den liggande mannen stod
en stor, grof bonde och sparkade honom i sidan.
— Hvem i helvete har gett dig lof att ligga här? sade
bonden.
Erik Boman satte sig opp. Drömmen susade ännu i
hans öron, och skamflat lyfte han sin påse från golfvet.
— Jag gjorde väl ingen för när med att ligga här,
sade han.
— Ut med dig, röt bonden.
Landsstrykaren svarade ej. Han rätade ut sina trötta
lemmar, hvilka voro styfva af de hårda bräderna, och smög
sig med långsamma steg upp till landsvägen. I dörren till
sjöboden stod bonden och såg efter honom.
Öfver den låga skogen hade solen gått opp, och dess
sneda strålar lyste på den däfna marken, glittrade i sundets
blåa vågor och glänste i landsvägens ljusa dam, som rördes
opp af den gåendes fotter. En sakta sunnanvind blåste
honom i ansigtet, och öfver en åker drillade en ensam,
osynlig lärka.
Den tid, han hade strukit omkring på landsvägarna för
att söka arbete, hade förändrat Erik Boman. SjeLfva hans
hållning var icke längre densamma. Den var slappare, och
ansigtet hade fått ett mera förvirradt uttryck, som om detta
ändamålslösa sökande från dörr till dörr hade beröfvat
honom all lifvets spänstighet och kraft att bryta sig igenom
de väggar, hvilka alla stodo upptimrade så fast och säkert,
liksom enkom för att mota honom. Mer än någonsin gick
han ur vägen för alla, och när bonden nyss sparkat honom
opp ur hans korta sömn, skulle det ej ens ha fallit honom in
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
