Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8—9 - En förolyckad, novell af Gustaf af Geijerstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det hade börjat roa honom ibland, när han såg, att
hans inträde väckte skrämsel i stugorna. Ibland når han
fick mat, tyckte han det råg ut, som om man gaf honom,
derför att ingen tordes neka, och han skrattade högt för sig
ejelf, när han tänkte pä, hvilken mäktig man han var, som
bara behöfde visa sig, for att menniskorna skulle ge honom,
hvad han behöfde.
Underligt var det i alla fall, att man kunde fa sätta
folk i fängelse, derför att de sökte arbete. Det var
lös-drifveri. Ja, det förstås. Men när ingen ville ge en stor,
stark karl arbete, så måste han ju drifva omkring. Lagen
befälde honom att hålla sig hemma och svälta ihjäl. Det
kom an på, om man hade lust med det. Och hungersdöden
var långsam. Alltid kom det något i vägen, som
hindrade det.
Ju mer han nu närmade sig bebodda trakter, desto
lifiigare vaknade inom honom fruktan för, att någon skulle
anmäla honom, så att han blefve gripen och hemskickad.
Han såg nog icke förtroendeväckande ut. Hans kläder hade
blifvit smutsiga och trasiga, hans ansigte magert och ögonen
lågo ännu djupare än vanligt. Eu dag, när han satt i en
bondstuga, hade han fått se sig sjelf i en spegel, som stod
på bordet, och han blef nästan rädd för sig sjelf. Så
magert var hans ansigte, så oredigt hans hår, och så skarpt
blickade ögonen fram under den starka pannan, hvilken var
våt af svett. Hela hans ansigte såg ut som en dödskalle
med ögon, der köttet försvunnit, så att huden låg tätt
utmed benet.
Han gick hela dagen ända till middagstid. Sedan sökte
han hvila. På samma sätt förflöt nästa dag. En
besynnerlig ångest kvalde honom. Han var rädd för dagern och
samtidigt med att han märkte, hur hans åsyn skrämde de
mötande, kände han sjelf fruktan för dem. Tankarna
började återvända till en liten backstuga, som låg vid
skogskanten, och där en gammal hopfallen gumma satt och
väntade på, att lifvet till sist måtte lemna henne i ro. På
samma gång tänkte han på sig själf. Hans hjärta krympte
tillsammans af medlidande med den stackars Erik Boman,
som fick gå ur gård i gård och tigga sig till litet mat. Han
hade börjat se på sig själf som på en annan person, och
han talade halfhögt om denne andre som om en fattig stac-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
