Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8—9 - Naturalism och romantik, af Gustaf Fröding
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Humaine», på samma gång som hans mest glänsande
egenskaper der i fullaste mått kommit till sin rätt. Handlingen går
raskt och säkert framåt, utan att derför förlora i fyllighet, och
utvecklar sig naturligt ur sina förutsättningar och i den
atmosfär, der den föregår. Spänningen är aldrig utsatt för att
slappas af långa omotiverade färg- och luktanalyser, hvilka annars
¿ro så besvärliga i Zolas böcker, och hvarje scen är tecknad
eller rättare sagdt genomlefd med en liflighet och styrka som
äro rent af beundransvärda. Det går med en fart och en
trygghet, som vore det iltåget från Hävre till Paris med Jaques
Lantier, den skicklige lokomotivföraren i boken, vid maskinen.
Och genom det hela går det hemlighetsfulla fluidum af
naturmystik som är oskiljaktigt från Zolas verk. Det är med ett
ord ett glänsande och segrande svar på de profe*tior som af
åtskilliga unga stämmor höjts att Zolas tid nu vore ute, sedan
han i_ »La Terre» gjort sig omöjlig.
Ämnet är annars icke mindre afskräckande för ömtåliga
nerver än i författarens öfriga böcker. Det är, som bekant,
mordet i olika modifikationer som här är skildringens föremål
— mordet af lidelse, representeradt af den brutale Roubaud
och den förvildade skogsamazonen Flore — mordet af
omedveten sjelfviskhet och moralisk otillräknelighet, representeradt af
Severine, mordet af girighet, representeradt af den ömklige Misard,
och slutligen den ärftliga mordmanien hos den eljest sympatiske
Jaques Lantier. Boken är i sjelfva verket full af blodsdåd och
döden i dess gräsligaste gestalt är tillstädes på nästan hvarje sida.
Och de handlande personerna äro lika litet här som i Nana
eller Germinal begåfvade med någon synnerlig grad af moralisk
ansvarighetskänsla — de följa blindt driften och lidelsen och
sedan dådet är gjordt känna de ingen ånger — de högre
mensk-liga instinkterna äro liksom obefintliga eller åtminstone
undanträngda i det fördolda — la bète humaine är ständigt vaket
hos dem och väntar bara på tillfälle att göra sig till herre.
Till millieu för sitt ämne har nu Zola valt jernvägslifvet
under det andra kejsardömets sista år och han har här åter
gifvit prof på noggranna studier af materialet, likväl denna
gången utan den onödiga omständlighet, som annars gör hans
fackmessiga beskrifningar så odrägliga. Sceneriet på
stationerna, tågens gång och de resande menniskoströmmarne
framträda klart och tydligt och äro ständigt tillstädes för ögat, men
de uppsluka icke handlingen utan omgifva densamma på ett
enkelt och naturligt sätt, alldeles som det skall och bör.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
