Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8—9 - Naturalism och romantik, af Gustaf Fröding
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det är således ett naturalismens mästerstycke af första
rang — åtminstone tör det af många så betraktas. Man skalle
näppeligen kunna uppleta ett annat verk der naturalismens
fordringar så fullständigt och dock så måttfullt blifvit
upp-fyllda — åtminstone kan det så synas vid första påseendet
Och likväl kom jag under läsningen af just denna bok på
de underligaste tankar. Är detta verkligen naturalism? Är detta
en verklighetstrogen skildring af lifvet? Är detta ett doeumeni
hutnain, i hvilket fantasien endast medverkar såsom en faktor
vid kombinerandet och klargörandet af vetenskapligt
psykologiska iakttagelser och analyser?
Det är visserligen icke det vanliga lifvet som här skildras,
utan en af dess abnorma modifikationer — lifvet i brott. Men
denna sällsamma hoplänkning af brott, knuten till och på ett
mystiskt sätt sammankedjad vid en viss skådeplats, en viss
yrkessfär, och öfverskuggad af symbolikens fantomer — är slikt
tillåtet för en författare, som sjelf velat inskränka sig iill ett
noggrannt och insigtsfulit återgifvande af verkligheten? Mig
synes det vara i stick och stäf mot naturalismens grundsatser,
men deremot i full enlighet med den tro på den individuella
fantasiens suveräna rätt att styra och ställa efter hehag, som
innebor hos en romantiker.
Och dessa menniskor med hvilken Zola befolkat sin bok
— äro de menniskor tagna ur lifvet och icke snarare
fantastiska skapelser af den bildande förmågan hos en skald? Den
vilda skogsflickan Flore, som slår männen förderfvade, när de
närma sig, som är så stark att hon med sin blotta armkraft
stannar en i gång varande jernvägsvagn, som af svartsjuka
placerar ett stenlass i vägen för ett tåg för att krossa rival och
älskare och slutligen sjelf låter sig dödas af ett lokomotiv, i
det hon trotsigt med hufvudet före »som jungfru och amazon»,
en vierge et guerricrc, går det till mötes i tunneln, denna
sagolika varelse, hälften skogsrå, hälften menniskobarn — från
hvilken vrå af den verkliga verlden har hon utgått? Eller
Seve-rine, douee et docilc som hon är och oskyldigt flickaktig trots
sitt deltagande i en gubbes senila utsväfningar och efter ett
mångårigt äktenskap med en brutal man, denna unga vänliga
varelse full af kvinlig smeksamhet, som planerar mord på sin
man och förleder sin älskare att utföra det — med samma
barnsliga hjertlighet och pratsamhet som gällde det en utflygt
i det gröna — är hon af vårt slägte och icke snarare en af
de der elemantarvarelsérna i romantikens riddarsagor, hvjlka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
