Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8—9 - Naturalism och romantik, af Gustaf Fröding
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
argaste fiende. Hans frändskap med romantiken år ju annars,
om ock med beklagande, erkänd af honom sjelf samt som jag
tror stundom framhållen af kommentatorer och jag vill genom
några jämförelser söka visa att jag haft rätt att nämna de
ofvan anförda författarne.
Frändskapen med Viktor Hugo är så i ögonen fallande,
att den knappt behöfver påpekas. Har Viktor Hugo på ett
fantastiskt sätt gifvit ett symboliskt lif åt kyrkan Notre Dame,
så har Zola gjort detsamma med Paris, med grufvoma, med
jorden, med jernvägståget — och om Dom Glaude och
Quasi-modo, Jean Valjean och Jarvais äro på samma gång verkliga
menniskor och allegoriska figurer, som representera krafter och
principer i samhället, så äro Zolas hufvudfigurer del äfven —
Nana, dräggens dotter, som hämnas sitt slägtes förkastelse på
de rike och mäktige, icke medvetet, men förd af naturens
hemlighetsfullt verkande makter, Jaques Lantier, kvinnomördaren,
i hvilken hanen, le mäle,, oberoende af hans menskliga jag
rufvar på hämd för kvinnornas förnedrande och förslappande
inflytande på en lång följd af ätteled. Och hos begge
forfat-tarne lefva menniskorna i närmaste samband med det element,
der de blifvit försatta — de äro i sjelfva verket lika mycket
elementets barn som menniskobarn.
Denna frändskap mellan den franska literaturens begge
stormän är ingalunda en tillfällig. Det har i alla tider gifvits
sinnen, hvilka grubblat öfver förhållandet mellan menniskans
högre medvetna lif och hennes lägre animala drifter, likasom
äfven mellan hennes väsen i och för sig och den omgifvande
lefvande eller döda naturen. Och då det rena tänkandet foga
eller icke alls förmått göra något åt saken, har fantasien haft
ett behof att på sitt vis gifva en förklaring eller åtminstone en
symbolisk bild. Och så uppstodo under forntiden dessa
half-intelligenta varelser, nymfer och fauner, vättar och dvergar, i
hvilka naturens elementer och krafter tagit ett slags lefvande
nästan personlig form för att komma i innerligare beröring med
ocli förstås af menniskorna. Under vexlande gestalter fortlefde
de genom medeltiden och fingo en föryngrad form i
romantikens skapelser och sedan naturkrafternas verkningar i dci socialx
lifvet blifvit föremål för uppmärksamhet, hafva diktare äfven åt
dessa förlänat konturer och gifvit dem pulsslag och hjerta.
Zola har emellertid icke nöjt sig med detta för att fylla svalget
mellan naturen och menniskan, han har äfven med våld hos
den senare undertryckt det högre lifvet och gjort henne till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
