Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8—9 - Naturalism och romantik, af Gustaf Fröding
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
väl voro kvinnor, men icke menniskor, — undinör och
berg-kungsdöttrar, hvilka egde förmågan att älska, men ingen själ,
intet samvete? Eller Cabuche, den godsinte mandråparen, som
lefde i sin håla i skogen och på sitt tafatta och ödmjukna vis
älskade denna jernvägarnes undine, är han icke mer lik en
sådan der klumpig beskedlig jätte, som stundom möter oss i
gamla äfventyrsböcker än en vanlig fästningsfånge? Eller
lokomotivet, den i början älskvärda, sedan i hjertat sårade och
nyckfulla Lison, vid hvilken Jåques Lantier var fästad med
sådan ömhet och hvilken fick ett så tragiskt slut, der hon
stönande låg på rygg och utandades sin sista suck bland
spillrorna af det krossade tåget — hvar inom den organiska eller
oorganiska verlden träffar man ett sådant väsen, till hälften
lefvande och stående i nära nog medveten rapport med
menniskor, till hälften död materia, framdrifven af ångan och — ödet?
Eller bokens final, det i natt och mörker frambrusande
tåget, hvars förare i vansinnig strid ramlat af och krossats
under hjulen och hvars vagnar äro fyllda med soldater, som
druckna och sjungande draga till kriget — är det icke snarare
ett präktigt poem, än den anständiga prosaiska afslutningen af
en naturalistisk roman? Utan förare, framdrifven af en
mekanisk kraft brusar det fram i mörkret — station efter station
passeras i vanvettig fart — telegrafen är i vildt brådskande
verksamhet — tjenstemännen äro vilsna och villrådiga — ingen
mensklig makt kan stoppa den rasande fantomen — framåt
går det, evigt framåt med alltjämt stigande hastighet — mot
det obekanta, allt under, det de druckna soldaterna i sin slöa
lustighet glädja sig åt farten och sjunga patriotiska sånger.
Det är kejsardömets Frankrike som oemotståndligt, värnlöst ocli
□tan ledare framdrifves mot obekanta öden i den nyss började
kampen för sin tillvaro och det är prologen till Zolas nästa
roman, hvilken som man vet skall ha kriget till ämne. Det
är ståtligt och gripande skildradt — ett verkligt poem, fullt
af lyrisk kraft och dramatisk åskådlighet. Men skall detta,
skall öfverhufvud hela denna bok vara naturalism, sannerligen
då äro också Victor Hugos »Notre Dame», HoiTmans
»Teufels-elexir», då är »A stränge story» af Lytton Buhver ren
oförfalskad naturalism.
Det är icke på slump jag gripit dessa verk ur högen af
romantiska diktningar. De föllo mig sjelfmant i tankarna under
låsningen af Zolas bok. Detta må förefalla dem sällsamt, hvilka
vant sig att betrakta naturalismens stormästare som romantikens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
