Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8—9 - De literära utsigterna, af G. K. H—n
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ir poemet utan värde och ntan intresse Hvad som däremot
från en viss sida sedt är beaktansvärdt i broschyrerna, är
författarens försök att göra klart för sig och andra, hvari *
naturalismen » består och hvarför den bör öfvergifvas.
Hans tankegång är denna: genom att proklamera sanningen,
den riktiga iakttagelsen såsom författarens a och o har man först
oeh främst sagt en damhet, ty sanningen i en skildring består
icke i det fotografiska återgifvandet af naturen; denna är för oss
en gåta som det gäller att lösa, icke ett objektivt gifvet, som
ter sig lika för alla. Och vidare har man offrat konsten för
handtverket: det är konstnärens individualitet först som gifver
bilden dess värde, hvad han af sin individualitet ingjuter i
bilden höjer den till konstverk.
Det närmast till hands liggande efter det man inhemtat
denna kvintessens af Pepitas bröllop, är ett misslynt »jaså, var
det inte annat». Men det skulle ligga någon underskattning i
denna dom. Äfven om bärget efter sina födslovåndor kom fram
med en stackars löjlig liten mus, böra vi icke därför se blott
den löjliga sidan i skådespelet.
Huru förhåller det sig med realismen — vi använda hällre
denna term, då naturalism knappast passar på något svenskt
literärt alster från senare tider — realismen, som skalle afiösa
den romantiska idealismen? Har den ej mäktat åstadkomma
bvad den lofvade, skall den kommande literaturen taga vid där
sextiotalets slutade, ooh sjuttio- och åttiotalens produktion endast
minnas såsom en tillfällig förirrelse, den där ej gaf något uppslag
för framtiden? Herr Virsén torde hittills varit ensam af den
tron: herr Heidenstam (och herr Levertin) få ursäkta sällskapet,
det finnes verkligen intet annat.
Af de två, Virsén och Heidenstam, är Virsén den
ojämförligt klarsyntaste och när herr Heidenstam i slutet på sin broschyr
med en föraktlig grimas för undan denne sin kamrat, är han
alldeles icke i sin goda rätt.
Herr Virsén har med en aktningsvärd (och inbringande)
energi bekämpat hela den moderna literaturen, han har
samvetsgrant stretat och släpat för att göra Ibsen till en odugling,
Strindberg till en misslyckad ooh Zola till en sämre literatör. Det
bar i allt detta don Quichottiska hjältemod legat en omedveten
humor, en högtragisk löjlighet, som verkat uppfriskande. Men
Virsén har förstått hvad det gälde. Tiden hyllade icke längre
herr Virsén s teorier, den gick ur led och stackars Virsén skulle
mda den rätt igen. Det var en ny lifsåskådning, som växt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
