Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - Robert Hamerling, en skizz af Hjalmar Arlberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ådror. — — Det är en allvarets tid, hvars skräckbild
»Koniin-gen af Sion» visar oss och som ett allvarligt maningsrop klingar
ur dikten bokens motto:
Grass ist die Zeit und gewaltig; doch wehe, wenn unsere Herzen
Rein nicht sind: wie sollen im riesigen Kampf wir bestehen?
* *
♦
Hamerlings dramcr »Danton och Robespierre» samt »Teut»
liksom hans underliga, egentligen säsom text till en kantat skrifna
dikt »De sju dödssynderna», hvilken man med orätt velat sätta
i förbindelse med Hans Makarts berömda bilder, nämna vi
endast i förbigående.
År 1876 öfverraskade han världen med ett nytt framstående
arbete inom en ny gren af literaturen, dit han med sin
utveckling nödvändigt måste föras. Träffande yttrar kritikern Wilhelm
M*rr: Hamerling träder nu från sina tidigare vulkanartade
skapelser fram till sin diktnings kulturland och ett nytt ffelt ligger
honom öppet, den antika romanen.
Och Hamerling skapade »Aspasia». * — Visar oss
Ahas-verus i brandffergade moln Roms väldiga storhet ännu i
undergången, så försätter oss däremot Aspasia till Hellas evigt klara
himmel, till den helleniska konstens, den helleniska andens
blom-stringstid, visar oss Athen under Perikles. »Aspasia, en
konst-närs- och kärleksroman från det gamla Hellas» kallar Hamerling
sin kulturhistoriska roman. Konstnärer är det också vi möta i
densamma och en varm och innerlig, ren och ädel hellenisk
kärlek slår emot oss från bokens blad. Man skulle kunna säga,
att hvarje hufvudperson däri är ett förkroppsligande af ett
grekiskt ideal, Aspasia af det sköna, Perikles af det goda och
Sokrates af det sanna. I hellenisk enkelhet och klarhet i
framställning sluter sig bild till bild, scen till scen; det är icke i
dramatiskt upprörda skildringar, icke med lösslappt lidelse som
boken målar för oss athenaroes nyckfulla sinne, den tröttar icke
den otålige läsaren med kärlekens lyriska flöjttoner utan för med
antikens måttfulla lugn konflikterna fram till katastrofen, hvilken
inbryter väldig och ohäjdbar som ett böljande haf, hvilket
uppslukar allt. — Men böljorna lägga sig och liksom i ett herrligt
mollackord, stiger solen fram ur haf vet och vandrar strålande
sin eviga gång — för evigt.
* Utkommen i svensk öfversättning.
Ur Dagens Krönika. X. 10.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
